Predikan 2 söndagen i fastan 2022
”Min botgöring..? När det pågår krig runt knuten… och Putin är väl en större syndare än jag..?”
1 Mos 15:5-12, 17-18; Ps 27; Fil 3:17-4:1; Luk 9:28-36
Kära systrar och bröder i Kristus,
Det kan verkligen kännas ”futtigt” att tänka på egna faste- och botgöringsbekymmer, när världen bokstavligen står i brand runt knuten; att kämpa med en egen omvändelse i det lilla, som att t ex sluta irritera sig på grannen, när politiska och militära ledare begår grova synder, därtill brott, öppet inför hela världen, utan vilja till omvändelse.
Ändå envisas Kyrkan att i alla tider – också mer hotfulla och mörka än vår – och på alla platser i världen – också merhärjade av krig än vår – låta kyrkoåret ha sin gång, med dess olika delar och deras budskap till oss troende, var vi än finns och vad vi än, med rätta, vill ägna uppmärksamhet åt. För vår frälsning. Inte från pandemier, inte från krig. Utan från en evig separation från Gud.
Jesus är i sin Bergspredikan tydlig med att stora synder börjar med små som fått florera fritt och växa, och att allt har sitt ursprung i varje människas inre, där själviskheten i olika former inte bemötts och tyglats, utan fått näring och växt. Av både förståeliga och oförståeliga skäl. Men som ett faktum.
I Svenska kyrkan brukade man läsa en syndabekännelse som beskrev allas enskilda synder som ”del i världens bortvändhet” från Gud. En bra bild för arvsyndens realitet som ingen kommer undan, och som slutligen sammanbinder alla små, medelstora och stora syndare i djävulens spindelnät av alla tänkbara nej till Gud och Guds vilja. Från vardagslivet till storpolitiken. Som författaren G.K. Chesterton slagit fast, är arvsynden den enda kristna doktrin som kan bevisas empiriskt.
Var och en är förstås personligt ansvarig, både här och i evigheten, för sina egna, fritt valda handlingar. Ju mer makt och ju större styrka, desto större ansvar. Det är självklart värre att rent fysiskt ödelägga oskyldiga människors hus, hem och liv, än att tala illa om en annan. Men synderna befinner sig, om än i varsin ändpunkt, på samma, om än långsträckta, skala av fjärmande från Guds vilja om hur vi förhåller oss till varandra. Och alla tänkbara synder skulle definitivt omöjliggöras av ett ja till Guds vilja, dvs till kärleken och sanningen, i stort och smått, från var och en av oss, i varje läge. Som den Heliga Moder Teresa så klokt har uttryckt det, och som vår församlings p. Erwin Bischofberger sägs ha upprepat i möten med fredsrörelsen på 1980-talet, trots att det gav vad man brukar kalla ”dålig stämning”: hur ska vi kunna få fred i världen, där borta, om vi inte först kan sluta fred med det ofödda barnet, här hemma?
Kardinal Robert Sarah har sammanfattat det så här: ”Allt mänskligt liv är en kamp mot ondskans bojor, mot slaveriet under synden, för att återvinna den sanna friheten.” Vår maktlöshet och rädsla inför de bojor som nu brutalt slår vår omedelbara omvärld, får vi bemöta med inspiration av den Heliga Thérèse av Lisieux, karmelitnunnan på en sjukbädd i en cell, och hennes ”lilla väg” som hon själv beskrev så här: ”Kärlek visar sig i gärningar, så hur ska jag visa min kärlek? … Det enda sättet jag kan visa min kärlek är genom att sprida blommor och dessa blommor är varje litet offer, varje blick och ord, och att göra de minsta sakerna för kärleken.”
Stora gärningar är kanske ofta omöjliga också för oss, men ”varje litet offer”, ”de minsta sakerna för kärleken” – är detinte vapnet mot all ondska, den lilla, men som kan bli växande, inne i oss själva, och, därmed, den stora, i världen? Och är det inte innebörden i Fastetiden?
Dagens evangelium berättade om den händelse som kallas ”Kristi förklaring”, där samma apostlar som snart ska vara med Jesus vid hans dödsångest i Getsemane, får en föraning av den härlighet som är målet; ”den sanna friheten”. Denna sanna frihet, gudomliga härlighet, hörde vi vår andra läsning ur Filipperbrevet försäkra den Kristustroende att en dag få dela, i en förhärligad kropp av en materia som aldrig kan sönderfalla eller angripas av sjukdom, dessutom på en ny jord som inte känner våld; och som tar ett första steg till förverkligande genom vår omvandling till alltmer av helighet här och nu.
Detta är evangeliet, det glada budskapet. Ur det följer mycket annat viktigt, men som följer ur, och ska peka på, evangeliet. Det som bara Kyrkan, och vi döpta, kan förkunna. Så om du som kristen förkunnelse hör budskap som du lika gärna hade kunnat höra på ett politiskt möte till höger eller vänster eller i en talkshow på TV – ja, då kan du i alla fall vara säker på en sak: du har inte hört evangeliet!
Kristi förklaring har sin egen festdag i augusti, men när vi hör om den nu i Fastan är det för att påminnas om att vägen också för oss heter försakelse, uppoffring och lidande. Att dela Jesus Kristus härlighet förutsätter att vi delar det som tar honom dit.
När vi i Fastan särskilt tränar oss i att lösgöra oss från beroendet av förvisso tillåtna eller goda ting, som ändå är förgängliga, för att bättre fokusera på det eviga, så är det för att öka vår beredskap att kunna lida med och för Jesus. För kärleken, i en värld där våldet triumferar, trots alla mänskliga ”framsteg”. För sanningen, i en värld där ”framsteg” tycks betyda att förneka sanningen, och, i en tyvärr alltmer vanlig kristen tappning, lura sig själv att Gud nog ändå välsignar det. Som om Gud kunde gå emot sig själv och det han en gång uppenbarat i Kristus, och därmed i Kyrkans bekännelse och lära. Det gör Gud förstås inte. Även om t o m en präst eller biskop skulle antyda det.
Vårt vanligaste, helgande lidande är det kortsiktiga som kommer av att avstå från det ”alla” gör, men en kristen inte bör; att offra efterföljden av känslor och impulser. Därefter kommer, precis som för vår Herre och de första kristna, impopularitetens martyrium, där offret är vår popularitet och plats i den sekulära stugvärmen. Sedan kommer ett som evangeliet idag påminde om: offret av vår bekvämlighet. Petrus får inte stanna kvar i den religiösa upplevelsens individuella mys. Istället leder Jesus apostlarna ned från berget, ut i världen. Erfarenheter av Guds närhet och evangeliets löfte är tänkta att delas. Missionen är mission. Många kommer att bua. Den som hör till sanningen kommer att lyssna. Vi gör vårt, för det är vår helgelse, egenvärdet i att ge sanningen och kärleken en plats i världen. Skördens Herre skördar.
Som hjälp på vägen ger Kristus sig själv, på olika sätt främst genom Kyrkans sju sakrament, i synnerhet den Heliga Eukaristin. Och genom Bibelns ständiga försäkran, med start i Första Moseboken i vår första läsning idag, om att Fadern inte heller ändrar sina löften, vilket fick vår responsoriepsalm att mana: ”Hoppas på Herren … ja, hoppas på Herren”.
Kära systrar och bröder, det är till slut det enda vi kan göra. Men det är inte så lite, om vi, på de sätt vi kan, ger hoppet vidare. Och definitivt inte så lite, utan tvärtom allt, om vi betänker vad det handlar om: den sanna friheten, och därmed den sanna freden, i den gudomliga härlighetens eviga liv. Amen.
pater Thomas Idergard
