Predikan 2 söndagen i Fastan 2020

1 Mos 12: 1-14; Ps 33; 2 Tim 1: 8-10; Matt 17:1-9

Hur hänger berättelsen i dagens evangelium, den om Kristi förklaring och som ju har en egen högtid i augusti, ihop med Fastan? Via den första läsningen förstår vi att omvandlingen av Jesus på berget markerar uppfyllelsen av Guds löfte till Abraham att det fulla återupprättandet av människans gemenskap med Gud en dag ska komma till hela världen från en ättling till Abraham, dvs en utvald av det som ska bli Israels folk - Jesus från Nasaret, Gud som blivit människa i detta folk.

Eftersom Kristi förklaring som händelse äger rum mitt emellan två av Jesus förutsägelser om sitt kommande lidande och sin kommande död, förstår vi också att Jesus som fullkomnandet av Guds löfte måste gå genom döden för att kunna besegra den och så förhärligas som ljuset i världen. Det ljus som ger oss andra liv.

Aposteln Paulus uppmaning i andra läsningen förbereder oss troende för ett lidande för sanningen, dvs för Kristus. Kristi förklaring, dvs omvandling, på berget förklarar alltså också att vårt kristna liv handlar om en omvandling med Kristus, för att bli alltmer lika honom och så kunna dela hans eviga gemenskap med Fadern, genom Kristus, genom just uppoffring och lidande.

Gud älskar oss förstås så som dem vi är, skapade till hans avbild. Men han älskar oss mer än, och för mkt för, att vilja att vi förblir exakt vad och där vi är idag! Denna insikt, liksom de nödvändiga handlingar som följer av den, är på en gång hoppfull och skavande.

Vi kallas till lidande för sanningen, med Jesus, på främst två sätt - och de har inte med sjukdom att göra, för sjukdom till kropp och psyke ska vi söka helande från (så länge det är etiskt), om det bara går, och om det inte går, förena med Kristus lidande. Nej, vårt lidande för sanningen handlar dels om att vara beredda till vardagsmartyriet - dvs till andras missaktning för att vi är kristna och katoliker och som sådana inte vill delta i samtidskulturens dyrkan och hyllningar av pengar och materiella ting som livets mening, jakten på ständiga kickar, aborter, nyttokalkyler i relationer, skilsmässor och upplösta familjer, Pride- och genusideologier, påhittade och flytande identiteter, en jagcentrerad syn på människor och på skapelsen som enbart instrument, och allt annat som nu hör dit (och som kan inträffa/existera, och då får bedömas och hanteras utifrån situation med kärlek och sanning i beredskap, men som aldrig får vara ngt att sträva mot och hylla som gott).

Och dels handlar vårt lidande om att acceptera de besvär och svårigheter som kommer av att vi säger nej till, lösgör oss från, det i våra liv som är förgängligt och/eller på annat sätt inte leder till det eviga livet med Gud, inte är enligt hans plan så som Kyrkan på Jesus uppdrag förklarar den, så att vi med hjälp av Guds nåd istället ordnar allt i vårt liv utifrån hur det uttrycker hans plan med oss, dvs vårt sanna jag, och bidrar till hans större ära. Dvs precis det som Fastetiden särskilt påminner oss att öva på.

Därmed har vi ytterligare ett underlag för reflektion: vilka uppoffringar kräver evangeliet, dvs sanningen och kärleken, viljan av Guds, andras och mitt eget bästa, av mig i mitt liv, som det ser ut här och nu? Vill jag be Gud om hjälp att bättre kunna göra dem och också om beredskap att lida för att jag i ord och handling vill förkunna (dvs gå ner för berget med Jesus, inte stanna i hyddorna där uppe) den förklarade Jesus Kristus, dvs inte vishetsläraren eller fredsprofeten, utan vägen, sanningen och livet för alla, i alla tider, och som lider och dör för vårt eviga liv, och därmed kräver ett svar av var och en?

                                                                                                 pater Thomas Idergard