Predikan 2 Påsksöndagen 2020, Den gudomliga barmhärtighetens söndag

Predikan 2 Påsksöndagen 2020, Den gudomliga barmhärtighetens söndag

Apg 2: 42-47; Ps 118; 1 Pet 1: 3-9; Joh 20: 19-31

Kära systrar och bröder i Kristus,

”Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Källan till kunskap om Guds verklighet är tillit. Från kvinnorna vid den tomma graven fram till den som förmedlade tron till just dig och mig, går en 2000-årig kedja av bekännelse av Jesus Kristus, i obruten tillit: ”Min Herre och min Gud.”

Det tvivel som aposteln Tomas först gav uttryck för i evangeliet, berodde på att den uppståndne ännu inte hade visat sig för just honom. Jesus kärleksfulla tillrättavisning riktas därför också till oss idag: vad som är sant om Guds väsen och vilja avgörs aldrig av våra individuella sinnesintryck eller åsikter.

Under tiden mellan sin uppståndelse och himmelsfärd befäster Jesus sin Kyrka, med sju sakrament och ett läroämbete, som den synliga bäraren av hans närvaro i världen i alla tider. En närvaro som, vilket vi också hörde i evangeliet, handlar om att förklara vad som är synd – att ”binda” – för att förlåta. Om vi litar på Kristus, litar vi, som han vill, på Kyrkans förkunnelse av hans vilja, genom hennes eviga lära så som den sammanfattas och enkelt kan läsas i Katekesen.

Att medlemmar i Kyrkan inte lever efter hennes lära, eller att personer i skydd av kyrkliga positioner, eller t o m i Kyrkans namn, begår synder och brott, är aldrig något bevis mot sanningen i läran eller mot Kyrkans helighet. För den kommer av att Kristus, som han lovat, alltid är närvarande i hennes tro och sakrament. Allt syndigt i Kyrkans och i våra enskilda liv påminner istället om vårt oändliga behov av omvändelse och förlåtelse, och att vårt hopp därför står till uppståndelsens nya ordning som Gud låter bryta in i världen genom Påsken.

Vi hörde i första läsningen ur Apostlagärningarna hur denna ordning i Urkyrkan var en egendomsgemenskap och ett ömsesidigt försörjningsansvar. Något som idag lever vidare i andra praktiska former, genom ordens- och klosterlivet och alla bidrag till kristet karitativt arbete över hela världen. Andra läsningen ur Första Petrusbrevet beskrev förutsättningen för livet i Guds nya ordning: barmhärtighet. Den uppstår när Guds kärlek – vilja av vars och ens bästa – möter synden – att vi gör oss till måttstockar för det goda och sanna. Barmhärtigheten upphäver inte rättvisan, det som ger var och en vad han eller hon förtjänar, men överskrider den. För att kunna förstå Guds barmhärtighet, måste vi förstå Guds rättvisa. Denna innebär bl a, som Gud fastslår i varje förbund med människan, att synden, överträdelsen av Guds vilja, har ett straff, dvs får konsekvenser.

Det finns två typer av straff för, eller följder för syndaren av, synden, specifikt de som Kyrkan lär är dödssynder, dvs allvarliga synder som dödar förmågan att leva Guds kärleksfulla plan: det eviga respektive det timliga straffet.

Det eviga, eller andliga, straffet är att vi genom valet att synda i tiden får ett liv utan Gud i evigheten: tillståndet som kallas helvetet och som Jesus konsekvent varnar oss för. Det timliga, eller materiella, straffet är t ex att våra synder straffar sig själva, dvs ofta förr eller senare drabbar syndaren. Men det omfattar framförallt den rening – att ”prövas i eld” som Aposteln Petrus uttryckte i andra läsningen – som sker i tillståndet skärselden efter döden, där den som är befriad från evigt straff förstår hur de förlåtna synderna har försvårat för Guds plan och andras liv. Och det är en smärtsam process av insikter.

På korset tar nu Jesus i vårt ställe på sig straffet för våra synder – i all den orättvisa och ondska som inom mindre än ett dygn bara sköljer över honom – för att låta dem utplånas i hans död, så att det uppståndna livet kan bli möjligt för alla som tror, trots våra synder. När vi ber om och får förlåtelse för våra dödssynder, konkret i botens sakrament som vi hörde Jesus instifta i evangeliet, befrias vi alltså, genom Kristus offer, från den eviga separationen från Gud. Det är den gudomliga barmhärtigheten i arbete!

Men det som vi har skadat genom våra synder – i oss själva i relation till Guds plan, i Kyrkan, Kristus kropp, och för andra – förblir skadat. Det återstår en skuld, något att reparera. Ungefär som om jag otillåtet sparkar boll in på grannens tomt och krossar källarfönstret. Även om han förlåter mig så att det inte hindrar vår relation, behöver jag ersätta honom för fönstret. Skulden för den eller det som skadas av våra förlåtna synder, ger det timliga straffet som ytterst blir vår rening i skärselden. Men också här griper barmhärtigheten in. I den praxis som Kyrkan erbjuder i det som kallas avlat. Avlaten innebär att Kyrkan som vår andliga familj – med den nådaskatt hon fått av Kristus offer och dess återverkningar i martyrernas och helgonens liv – i vårt ställe betalar vår skuld. Dvs minskar eller helt tar bort vårt behov av rening i skärselden som väg till himlen.

För att vi ska förstå den andliga verkligheten i avlaten, vill Kyrkan att vi, för att få avlat helt eller delvis, konkret uttrycker viljan att ta ansvar för våra handlingar. Påven fastställer hur. Men fullständig avlat ges t ex efter bikt, Helig kommunion, bön för påvens intentioner och bön av en hel rosenkrans i en kyrka eller med familjen. Fullständig avlat ges också till den som nu vårdar coronasjuka och när det är möjligt enskilt kan genomföra en kort andakt och bön. Prata med din biktfader och läs mer i Katekesen.

Avlaten ersätter absolut inte omvändelse och ånger, utan förutsätter det. Men avlaten påminner oss om att vi som kristna inte lever ensamma inför Gud utan i de heligas gemenskap. En gemenskap som strör barmhärtighetens konsekvenser över oss om vi tror och samverkar. En gemenskap som även omfattar avlidna i tro och förlåtelse men rening, och för vilka vi i tiden också kan utverka avlat. Tyvärr är avlaten idag antingen missförstådd eller okänd. Vi glömmer gärna att barmhärtighet förutsätter att det finns ett syndastraff. Men tar vi Kyrkans hela tro på allvar, ser vi att avlaten är en fantastisk möjlighet att dricka ur den gudomliga barmhärtighetens källa. Gör det!

Guds barmhärtighet avväpnar syndens alla verkningar. Att leva i den kräver bara tro på det vi inte har sett: hur Guds omvandlande kraft vände Jesus död på korset till uppståndelsens fysiska verklighet. Den gudomliga barmhärtighetens sanna ansikte är därför Jesus Kristus. Dess bärare är hans Kyrka, martyrernas och helgonens Kyrka, som genom sin förkunnelse, sina sakrament och avlatens särskilda gåva, får oss att utbrista i hoppet från vår responsoriepsalm idag: ”Jag skall inte dö utan leva.” Amen.

                                                                                                                            pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här