Predikan 7 söndagen under året 2022

1 Sam 26: 2, 7-9, 12-13, 22-23; Ps 103: 1-4, 8, 10, 12-13; 1 Kor 15: 45-49; Luk 6: 27-38

Kära bröder och systrar!

Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det som mest!

I dag har vi hört de uppfordrande orden: ”Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er.” 

En svårsmält uppmaning det där, eller hur. Det glada budskapet ”att älska fiender” är inte något lätt men det skapar frid och ger verkligen det goda samvetets lycka. 

Dagens första läsning hänvisar till den livsfarliga konflikten mellan Saul och David. Avund förvandlade kungen Saul från Davids vän till hans förföljare. Saul visade med tiden mycket orättvisa och ilska och hotade David till döds. Vid ett tillfälle kunde David bli av med fienden. Davids vän Avishaj uppmuntrade: ”Gud har i dag utlämnat din fiende åt dig. Låt mig spetsa honom mot marken med spjutet; jag kan göra det med en enda stöt.”  

David har faktiskt redan tidigare haft ett annat perfekt tillfälle att bli av med Saul. Det var i en grotta i En-Gedis öken (1 Sam 24). Där höll han sig gömd. Men David bestämde sig ”inte bära hand” på Saul eftersom då ”slog honom samvetet”. Att leva och dö i vänskap med Gud är viktigare än allt annat för en troende. Saul var ju Guds smorde. ”Och med stränga ord avhöll David sina män från att överfalla Saul.” Trots detta ändrades Saul inte. Han uppskattade inte Davids barmhärtighet det minsta. Vid det nya tillfället är det därför logiskt och klart för Avishaj: Nu skall Saul dö. Han slutar ju aldrig att förfölja David. 

Men David gav Saul en chans,  även den andra gången: ”Nej, du får inte dräpa honom!” Davids gudomliga generositet uttrycks i Psaltarpsalmen 103: ”Nådig och barmhärtig är Herren.” ”Han handlar inte med oss efter våra synder och vedergäller oss inte efter våra missgärningar.” 

Ja, David visade Saul barmhärtighet eftersom Gud förbarmar sig över oss många gånger, outtröttligt. Och därför har vi idag hört Herren Jesus själv: ”Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig.” 

Barmhärtighet kommer inte från människor, utan från Gud i himlen. Den är en nåd från ovan. Aposteln Paulus hjälper oss att förstå denna hemlighet. 

”Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv.” Vi, människor har det fysiska livet i oss. När vi förenas med Jesus får vi det eviga livet av Honom. Då blir vi ett med Gud. Vi blir gudomliggjorda. Då kan vi leva med barmhärtighet. Vi får barmhärtighet, och vi skall ge den åt andra: ”…och förlåt oss våra synder såsom och vi förlåter dem oss skyldiga äro…” – ber vi vardagligen i Herrens bön.

”Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska därefter kommer det andliga.” – skrev Paulus. Den fysiska logiken var i Avishaj – att döda fienden, så klart! Den andliga logiken talade genom David – att skona fienden! Det fysiska är en naturlig gåva, och den andliga är en övernaturlig gåva från Gud. Denna värld har svårt att förstå den. Jesus lär oss detta: ”Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.” 

Herren lär oss detta inte bara med sina ord, utan också med sitt liv och sätt att dö. Jesus lär oss en helt annan slags logik. 

Några av oss blir duktiga på att lära sig Jesu budskap och att leva enligt det. Ett underbart exempel visade den heliga Bernadetta Soubirou, en visionär som fick möta Guds Moder Maria den Obefläckade 1858 i Lourdes. Hennes möten med Maria ledde henne att leva evangeliet även i det minsta! 

Må hennes bönetestamente avsluta denna predikan och ge oss inspiration för att välsigna våra fiender och bli glada för minsta motgång – att leva det glada budskapet, evangeliet. 

Kärleken, Jesus, hjälper oss att tacka för livets underbara gåva oavsett vad som än händer oss: 

Bernadette Soubirous bönetestamente

För fattigdomen som mamma och pappa levde i, för vårt misslyckande, för kvarnens kollaps, för att jag var tvungen att ta hand om barnen, vaka över fåren, för den ständiga utmattningen... tack, Jesus.

Tack, min Gud, för åklagaren och kommissarien, för gendarmerna, för de hårda orden av Fr. Kyrkoherden Peyramale…

För dagarna när du kom, Maria, och för dem Du inte kom (till) – jag kommer inte att kunna ge dig tillbaka, utom i paradiset. Men också för den mottagna kinden, för hån, för förolämpningar, för dem som trodde att jag hade fel, för dem som anklagade mig för fusk, för dem som anklagade mig för att göra affärer... tack, Moder. 

För rättstavningen jag aldrig kunde, för det att jag aldrig haft ett minne, för min okunnighet och min dumhet, tackar jag Dig. 

Tack för det, att om det fanns ett barn på jorden med större okunnighet och större dumhet, skulle Du ha valt det istället...

För detta att min mamma dog långt borta, för smärtan jag kände när min far, istället för att omfamna sin lilla Bernadette, kallade mig för ”Syster Maria Bernadette”... tack, Jesus.

Tack för hjärtat Du gav mig, så delikat och känsligt, och som du fyllde med bitterhet ...

För det faktum att Föreståndarinna Moder Josepfine meddelade att jag inte var bra på  någonting, tack ... för sarkasmen från husbondens mamma, hennes hårda röst, hennes orättvisa, hennes ironi och för förödmjukelsens bröd... tack.

För att vara sådan att Maria Teresa kunde säga om mig: "Ge aldrig efter för henne tillräckligt"...

Tack för att jag var så privilegierad att jag var utpekad på grund av mina brister, så att systrarna sa: ”Vad bra att jag inte är Bernadette!”

Tack för det att jag var denna Bernadette, som blev hotad till fängelse, eftersom jag tack vare detta kunde se Dig, Guds Moder... den där Bernadette, så eländig och usel att när de såg mig, sade de till sig själva: "Är den här som hon skall vara?” Bernadette som folk tittade på som på ett sällsynt djur. 

För denna kropp Du gav mig, värdig medlidande, ruttnande... för denna sjukdom som gör ont liksom eld och rök, för mina ruttna ben, för svettningar och feber, för dova och skarpa smärtor... tack, min Gud.

Och för själen Du har gett mig, för torrhetens inre öken, för Dina nätter och Dina blixtar, för Din tystnad och Dina åskslag, för allt... för Dig – och när Du var närvarande och när jag saknade Dig… Tack, Jesus.

Tack Jesus! Du som älskar mig mest då jag förtjänar det minst, då jag behöver det mest.

Amen. 

pater Rafał Zarzycki OFMConv