Predikan 22 söndagen under året 2022

Predikan 22 söndagen under året 2022

Syr 3:17–18, 20, 28–29; Ps 68:4–5ac, 6–7ab, 10–11 (R. Ps 9:10); Heb 12:18–19, 22–24a; Luk 14:1, 7–14

Kära Systrar och Bröder!

Du är också inbjuden till festen –var som Gud och efterlikna hans generositet!

Vi har just lyssnat på evangelietexten om måltiden hos en viktig och märkvärdig person, en farisé.  

Jesus iakttogs mycket noga av värden. Man kan lätt tänka sig gästernas färgade och parfymerade väldoftande kläder eller all den förnäma maten med de dyra kryddorna. Den inflytelserike farisén bjöd säkert många viktiga personer, kanske samhällets creme de la creme som man brukar säga? Bland allt det vackra och inställsamma märktes dock något fult. Jesus såg hur egoistiskt gästerna ”försökte få de främsta platserna” kring bordet. Detta gav början till en av Herrens liknelser. Och liknelsen sammanfattas i den enkla men väldigt viktiga principen: ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Ja, högmodet och ödmjukheten är ett problem i alla tider, då som nu. Bordet är en utmärkt plats; där kan vi lära känna varandra. Glädje, fest och sorg, samtal och förtroenden delas vid våra köksbord. Ödmjukhet och högmodet, och mycket annat kommer fram just vid bordet under högtider eller på vardagar.

Vi möter också och framför allt Gud, som när Jesus var närvarande hos farisén. Var vi alla ödmjuka behövde vi kanske ingen bordsplacering. Bordsplacering är dock en viktig ordning. Ofta fungerar det bra med ”vett och etikett”, eller hur. Men att sätta sig själv längst ner är inte en fråga om vett och etikett eller om gott uppförande, utan om att vilja vara som Gud, att agera som han, att sträva efter hans generositet.

Gud skapade världen hierarkiskt. Trots att vi olika är vi jämlika och vi alla är viktiga i Guds ögon. Hos Gud är alla platser hedrande. Varje plats hos Gud, vid Herrens gästabud i Hans rike, är den bästa! Det är högmodet som gör att en inte är nöjd med sin egen plats och vill ta andras plats. Så är det när vi inte söker Gud utan oss själva. Vi själva gör oss olyckliga av den falska självkärleken, egoismen.  

På medeltiden var berättelsen om Riddarna av Runda bordet mycket populär. Alla de 150 riddarna delade samma bord som jämlika. Runda bordets riddare fortsatte sitt sökande efter lyckan. De enades av kungen för att finna den heliga graalen. Den heliga graal, är enligt medeltida kristen tro den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vid den sista måltiden. Berättelsen om Riddarna av Runda bordet avspeglade människors längtan efter jämlikheten och efter det heliga. Denna berättelse var populär bland de som tillhörde den heliga Claras av Assisi generation.

Clara som var född i en förnäm adelsfamilj Offreduccio, upplevde stora kontraster och onda spänningar i samhället. De rika och ädla kallades för maiores (de större eller de högre). De underordnade, de ringa var oftast fattiga och kallades för minores (de mindre). Clara inspirerades av evangeliet enligt den helige Franciskus´ ödmjukhets och fattigdoms exempel. Till skillnad från Clara var Franciskus inte adlig. Trots att han var son till en av de rikaste i Assisi, räknades han dock som en av minores, dvs en av de mindre i samhället. Franciskus strävade därför efter att få vinna någon adlig titel som riddare och sökte tillfälle för att vinna i krig. Men Guds planer var annorlunda.

Franciskus blev fängslad och sjuk istället. På väg till ett annat krig förstod han att människans lycka och värdighet bygger på något helt annat än titlar, rikedomar, födelsestatus, kunskap eller att vara beundrad av andra. Franciskus insåg att den mest hedrande platsen får man av Gud när man anförtror honom livet, när man lever enligt Jesu evangelium, som är det enda sanna, riktiga och helig-görande glada budskapet. Franciskus började tro och leva enligt Jesu evangelium: ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Riddarna av Runda bordet var eniga om att hitta den heliga graalen. Men den berömda graalen var ju inte källan till lyckan. Berättelsen kunde inte ersätta evangeliets ljusa budskap.

Det runda bordet gav inte det som Guds altare kan ge oss när vi sitter till bords med Jesus. I Eukaristin enas vi vid Herrens altare för något mycket större. Mässans ord enligt Andra eukaristiska bönen förklarar det för oss:

”Herre, i åminnelse av din Sons död och uppståndelse tackar vi dig och frambär åt dig Livets bröd och Frälsningens kalk, ty du har utvalt oss att stå inför dig och tjäna dig.” Vid Herrens altare i Kommunionen blir vi verkligen ett med Gud och med varandra. ” (…) ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund.” – har vi hört i den andra läsningen idag.

Ja, vi ”står inför Gud”. ”Ty stor är Herrens makt…” – har vi hört i den första läsningen, och även detta: ”Mitt barn, sköt dina sysslor i ödmjukhet, så blir du mer älskad än den som är frikostig med gåvor. Var ödmjukare ju högre du stiger, så finner du nåd hos Herren.”

 

Den helige Franciskus avstod från allt i denna värld. Han blev upphöjd redan i helgonförklaringen ett år efter döden som ett tecken på Guds upphöjelse gentemot sin ödmjuke tjänare. Franciskus biograf och medbroder Leo av Assisi[1] beskrev en vision som en av bröderna fick i extas under bönen. I himlen visade sig många härliga troner. En av dem var tom. Den var nu reserverad efter Lucifer som i sitt högmod förnekade Gud. Gud bestämde, att Franciskus skulle ta platsen efter den högmodige Lucifer.

Ja – ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Amen.

Pater Rafał Zarzycki, gråbroder (OFMConv)

 

[1] St. Francis of Assisi sits in the vacated throne of Lucifer in heaven

From Francis' biographer and friend, Br. Leo of Assisi:

"In the morning Brother Pacificus returned to him. Blessed Francis was standing before the altar in prayer, and Brother Pacificus remained outside the choir, also praying before the crucifix. And while he was absorbed in prayer he was lifted up in spirit and rapt into heaven, whether in the body or out of the body God alone knoweth; and he saw in heaven very many seats, and one amongst them was raised above the others, glorious to behold, adorned with splendour and many precious stones, so that he marvelled at its great beauty, and wondered whose seat this could be. And he heard a voice that said: "This was the seat of Lucifer, and in his place will be seated the humble Francis."

When he had returned to his senses St. Francis suddenly came out to him, whereupon this friar fell at his feet, and stretching out his arms in the form of a cross, as if he already saw him on that throne in heaven, cried, "Father, grant me your forgiveness, and pray God to have mercy on me and condone my sins." Taking his hand, Blessed Francis raised him up, knowing at once that he had seen some mysterious vision during his prayer, for he spoke to Blessed Francis not as if he were still in the body, but as if he were already an inhabitant of heaven. Afterwards, as he did not like to speak of it directly to Blessed Francis, he hinted at it, as it were, and while talking of other things, said, "What do you believe of yourself, Brother?" To which Blessed Francis answered, "It seems to me I am a greater sinner than any one else in the world." At this instant Brother Pacificus heard an inner voice say: "By this may you know the truth of the vision revealed to you, since Lucifer for his pride was hurled from his seat, while Francis by his humility has merited to be exalted and gloriously enthroned!""

-The Mirror of Perfection (Br. Leo's biography of Fr. Francis and his miracles)