Predikan 19 söndagen under året 2022

Predikan 19 söndagen under året 2022

Vish 18:6–9; Ps 33:1, 12, 18–20, 22 (R. jfr 12); Heb 11:1–2, 8–19; Luk 12:32–48

Kära bröder och systrar!

Trons kraft skall bära er!

Apostlarna hörde Jesus tala om Guds rikes ankomst. Ingen av dem fick veta när det blir. Ingen annan får heller veta det. Nej, Gud tycker inte att vi behöver denna kunskap. Vi förväntas att istället sätta vårt trosvissa hopp på Herren. Med trons kraft. Det som är viktigare är, att vi håller oss förberedda och vakna, att vi väntar i bön. Annars skall vi överraskas liksom när en tjuv plötsligt bryter sig in om natten. ”Var inte rädd...” Men ”vaka” och ”be”.

”Herre, gäller din liknelse oss eller alla?” – frågade Petrus Jesus. Förmodligen kände sig aposteln Petrus privilegierad i Herrens närvaro. Kanske till och med självsäker?

Ja, att vara självsäker är en livsfarlig fälla! Högmod och hybris är andra fina ord för detta. Det kan drabba alla och är dessutom smittsamt! På samma sätt som sann glädje, ödmjukhet och respekt smittar av sig, eller hur. Jesus svarade Petrus med ännu en liknelse, om förvaltaren, tjänaren.

Liknelsen handlar om ledarskap och om att ta ansvar. Jesus ger oss ett stort förtroende, och med detta ett stort ansvar. För detta kommer vi att belönas vid hans återkomst. Jesus avslutade liknelsen med följande ord: ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” De som genom okunskap inte känner Kristus och evangeliet kan bli räddade om de söker Gud, eftersträvar hans vilja efter sin förmåga och följer sina samveten.

På Världsungdomsmötet i Kraków år 2016 uppmanande vår Påve Franciskus alla ungdomar att akta sig för att bli ”soffpotatisar”! Är Du en Soffpotatis? Det kan du bara svara på själv, och det är en viktig reflektion att göra i sitt eget stilla sinne. Jesus vill utmana och uppmuntra oss alla att våga ta risker. (även alla vi som kanske känner att vi har ungdomsåren bakom oss nu).

Satsa på Gud och undvik passivitet, alltså. Låt inte Soffpotatisen gro fast i soffans varma, mjuka dåsighet! Trons kraft hjälper dig till arbete, bön och aktivitet för din tro och för Kyrkan och ger Dig kraft och glädje tillbaka. Nej, en Soffpotatis blir ingen varken mätt, glad eller saligare av!

Låt oss därför var och en, fråga sig själv: Vad har jag fått av Gud? Vad har jag fått ta emot att förvalta som en trogen och klok tjänare? Det är ju endast med hjälp av Guds nåd och med trons kraft vi kan förvalta hans gåvor till oss på ett rätt, riktigt och kärleksfullt sätt.

Själva dopet är ett privilegium. En sån gåva! Men det är inte så att dopet i sig själv och automatiskt innebär eller leder till tron på Gud. I Dopet har vi redan fått tillräckligt mycket – ja, det allra viktigaste!

Dagens läsningar ger oss uppmuntrande exempel på de som levde före oss, utan dopets gåva. Många troende i Gamla Testamentets tid litade troget på Guds löften. ”Våra fäder visste i förväg om räddningens natt, för att de i trygg förvissning skulle kunna glädja sig åt den ed de litade på.” – förklarar Vishetens bok. Ja, både Vishetsboken, Salomos Vishet och Hebreerbrevets författare blickar bakåt i historien: Gud glömmer aldrig den som förlitar sig på Honom och på Hans löften. Och vilken enastående belöning!

Den helige Paulus nämner i brevet till hebréerna flera personer: Abraham, Sara, Isak och Jakob. Deras och många andras tro väcker beundran. Ja, hela det elfte kapitlet är ju egentligen ett enda långt avsnitt om tron och om trons kraft! Paulus lovprisar välsignelserna som uppstår som en frukt av tron genom dessa personer. Och denna tro är Guds gåva. ”I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden.” Men vi har kanske svårt att tro ändå.

I vår nutida värld förväxlar man ofta tron med opinioner och åsikter. Och andra tycker att tron är motsatsen till förnuft och kunskap.

”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.” – har vi hört Paulus förklara.

Vår tro bygger på Honom som är den säkraste auktoriteten: på sann Gud, ja, till och med på Sanningen själv. Han ger oss kraft. Hur laddar man upp sig med denna kraft, hur ser dess ”kraftkälla” ut, var eller hur hämtar man den? Idag möter vi ju Herren i eukaristin. Vi möter Honom även genom Ordet, bönen, barmhärtighetsgärningar osv. Genom goda samtal om tron, genom de kristnas vardagliga delande och gemenskap – visst är det där vi hämtar vår tros kraft?

Ordet tro är i grundtexten ett ord som även betyder förtröstan, tillit, trofasthet. I vårt svenska språk används ju ordet tro mera som att man svagt hoppas, antar, tror något. Man kan inte säkert veta. En sådan tro ger ju upp när den konfronteras mot svårigheter och bekymmer. Men biblisk tro är något annat. Det är tvärtom en övertygelse och tillit till det som inte är synligt (ännu), för våra ögon. I en sådan biblisk tro finns det inga hinder! Enbart kraft.

”Vi sätter vårt hopp till Herren,

han är vår hjälp och vår sköld.

Herre, låt din nåd vila över oss,

ty vi hoppas på dig.”

Amen.

Pater Rafał Zarzycki OFMConv

Pater Rafał Zarzycki

Pater Rafał ZarzyckiJag föddes den 29 december 1969 i Koszalin i norra Polen, och växte upp med min äldre bror Paweł i en liten by där som heter Sianów. Mina föräldrar Weronika och Rajmund arbetade som hängivna apotekare. De var exempel och förebilder för mig; att vara disponibel och öppen för alla behövande. 

Jag hade den stora glädjen att få goda lärare. Redan som barn fick jag lära mig självdisciplin och känslighet genom att spela violin. Violinläraren prof. Józef Dąbrowski präglade min personlighet. Han visade att resultat kommer med hårt arbete och tålamod. Genom musiken lärde jag mig att uttrycka min egen själ, att öppna mig inför andra.  

Som tonåring träffade jag jämnåriga från den katolska trosrörelsen Ljuset-Livet. Deras exempel och förebild i tro på Gud och på kyskheten, räddade mig från påverkan av den marxistisk-materiella propagandan, som fanns överallt på den tiden. Samtidigt bestämde jag mig för att bli franciskan.

När jag avslutade novitiatet år 1989 återfick vårt land demokratin. Gränserna öppnades och Kyrkan sände ut många för mission. Jag sändes till Sverige direkt efter prästvigningen år 1995. 

Men min vistelse i Sverige hade två mellanakter. 1999–2001 blev jag kallad till katekesundervisning i en stor församling i Gdynia i Polen. 2001 kom jag tillbaka till Sverige och snart blev jag ansvarig för församlingen i Linköping. År 2004 blev jag kallad till Polen igen, som vice-rektor i vårt franciskanska prästsemiarium i Lodz-Lagiewniki och direkt därefter, år 2008–2020 följde tolv intensiva år i postulatet i Gniezno i Polen där jag blev ansvarig för Ordens kandidater. 

Jag brukar säga, att nu började min ”tredje apostoliska resa”. Med Guds hjälp och Eva-Lotta Svenssons korrektur och goda råd, förkunnar jag Guds Ord i franciskansk enkelhet, genom att skriva och förkunna Guds Ord i predikan på det vackra språket svenska.