Predikan Jungfru Marias upptagning i himmelen 2021
Upp 11: 19a; 12: 1-6a, 10ab; Ps 45: 10-12, 16; 1 Kor 15: 20-27a; Luk 1: 39-56
Kära bröder och systrar i Kristus,
vi firar idag jungfru Marie upptagning, som är katolska kyrkans senaste dogm och definierades ofelbart år 1950 av påven Pius XII, det vill säga för ungefär 70 år sedan.
Katolska kyrkan lär att påven är ofelbar. Det betyder inte att allt som påven säger är sant utan endast att han kan göra vissa högtidliga och ofelbara uttalande ex cathedra. Bortsett från de ekumeniska konsilierna menar kyrkohistorikern och jesuiten Klaus Schatz att påven har uttalat sig ofelbart sju gånger under kyrkans 2000-åriga historia. Ofelbara uttalanden är med andra ord tämligen ovanliga.
Påvens ofelbarhet är ett oerhört aktuellt ämne i vår moderna tid då människan blivit alla tings mått. Benedictus XVI talade ofta om en relativismens diktatur. Möjligen bortsett från naturvetenskaperna finns det inte längre någon extern, objektiv måttstock för vad som är sant. Det har gått så långt att individen själv ska fastställa inte bara vad som är rätt eller fel utan man kan till och med bestämma sin så kallade sexuella identitet eller könstillhörighet, utan hänsyn till vare sig Guds uppenbarelse, Kyrkans lära och tradition eller det naturliga förnuftet.
Men den här relativismen kan också smyga sig in i Kyrkan och då anta den motsatta skepnaden av ett slags magisteriepositivism. Det innebär att man anser att Kyrkan kan ändra sin lära hur som helst, bara ändringen är sanktionerad av högre ort. På så sätt finns det de som hoppas på att Kyrkan ska ändra sin lära angående exempelvis kvinnliga präster, preventivmedel eller andra kontroversiella ämnen, trots att det knappast finns grund för detta i traditionen och trots mycket tydliga uttalanden från de senaste påvarna.
Kyrkan kan inte ändra fastlagda dogmer. Magisteriets auktoritet sträcker sig inte till uppenbarelsen och traditionen. Påve- och biskopsämbetet instiftades av Kristus inte för att anpassa kyrkans lära till moderna trender och samtida normer utan för att ge vidare det som apostlarna fick ta emot av vår Herre till framtida generationer. Därför kallas skriften och traditionen regula fidei, trons regel. Skriften och Kyrkans traditionen är utgångspunkt och måttstock för hennes lära och förkunnelse. Det är inte Kyrkan som ska anpassa sig till det moderna samhället, utan vi måste anpassa våra liv till Kyrkans lära.
*
Liksom alla marianska dogmer är läran om den heliga jungfruns upptagning till himlen en trossats som säger någonting om vår Herre. Kristus är en bild för den nya människan, den nye Adam, som är fylld med nåd och därmed rättfärdig inför Gud. Aposteln Paulus säger i dagens läsning: ”Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.” (1 Kor. 15:22) På ett liknande sätt som Jesus är den nye Adam så är Maria den nya Eva. Hon bevarades av Gud från arvsynden och från varje personlig synd genom Kristus och har därför på ett speciellt sätt del i Jesu livs mysterier.
När det gäller hennes upptagning till himlen handlar det om en delaktighet i vår Herres uppståndelse och himmelsfärd. Hon blir den första att tas upp till himlen. Inte bara hennes själ togs upp utan också hennes kropp. Medan alla andra som avlider måste vänta till den yttersta domen för att själen ska bli återförenade med kroppen har både Jesus och Maria redan uppstått. Det är därför det inte finns några reliker efter Maria. Det finns till och med uppgifter om att när man öppnade hennes grav så var den tom.
Dagens högtid pekar därför ytterst på det eviga livet, det mål för vilket vi är skapade. I responsoriepsalmen hörde vi: ”Glöm nu ditt folk och din faders hus, och må konungen få ha sin lust i din skönhet, ty han är din herre, och för honom skall du falla ned.” (Ps. 45:11–12). Vi påminns om detta livets förgänglighet. Även om det finns nöjen och glädjeämnen här på jorden är vi ytterst kallade till ett evigt liv tillsammans med Gud, och därför ska vi i viss mån ”glömma” denna värld för att inrikta oss på Herren.
Detta påminner oss om att himmelriket inte är någon självklarhet, och framför allt inte någon rättighet, en missuppfattning i vissa kristna kretsar. Man tänker sig att alla människor måste komma till himlen och att Gud inte fördömer någon eftersom han älskar oss. Det säger sig självt att denna typ av extrem frälsningsoptimism inte kommer att leda till några enorma insatser för andra människors omvändelse utan snarare till andlig slapphet – för i slutändan är ju Gud likgiltig inför vad vi gör av våra liv. Oavsett vad vi gör kan vi ytterst inte in undgå att hamna i himlen. Gud bryr sig helt enkelt inte om vi vill till himlen eller inte. Guds kärlek har på så sätt ersatts av likgiltighet.
Frälsningen är inte någon rättighet, utan vi förtjänar det eviga livet genom den övernaturliga kärlek som den Helige Ande ingjuter i våra hjärtan. Det gäller i viss bemärkelse också för vår Herre Jesus Kristus. I ett känt stycke ur Filipperbrevet kan vi läsa att Jesus ”ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja intill döden på korset. Därför har Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn som är över alla namn” (Fil. 2:8–10). Gud upphöjer Jesus på grund av hans ödmjukhet och lydnad på korset. På ett liknande sätt blir även vi upphöjda och får del av uppståndelsen genom att följa Herren och ta del i hans kors.
Den heliga jungfrun Maria är det främsta exemplet på att Herren upphöjer dem som älskar honom och håller hans bud. Hon deltog aktivt i inkarnationen genom sitt fiat; hon födde och uppfostrade Jesus; hon var med honom vid hans offentliga verksamhet; och hon var en av de få som inte övergav honom under hans lidande och korsfästelse. Därför har hon även fått del av hans uppståndelse och blivit en bild för de trogna i Kristi sanna Kyrka, den katolska Kyrkan, för dem som inte överger honom, utan håller ut till slutet.
Låt oss därför vända oss till jungfru Maria och be om uthållighet, så att vi liksom hon, en dag kan förenas med vår Herre i det eviga livet. +Amen.
pater Mikael Schink
