Predikan, Pingstdagen 2009

Apg 2:1-11;  Gal 5:16-25;  Joh 15:26-27; 16:12-15

Hjälparen

Frågar vi fågeln vad luften är, kan den inte svara. Inte heller kan fisken redogöra för vad vattnet är. Men en fågel utan luft under vingarna kan inte flyga och en fisk utan vatten kan inte ens leva. För många troende är det på liknande sätt med den Helige Ande. De känner honom dåligt, trots att de hela tiden lever av honom. Det är Anden som ger dem både livet och tron. Det är Anden som drivit dem till denna mässa. (Den som kommit bara av tvång är ju egentligen inte här.) Ändå förblir Anden för många den store okände, trots att vi bekänner vår tro på honom. Skaparen kan vi ana oss till med vårt förnuft. Sonen kan vi läsa om i evangelierna, men hur många kan säga att de känner Anden?

Ändå är han inte långt ifrån någon av oss, inte ens från den som inte tror. Människans brister, frågor och tomhet vittnar indirekt om Anden. Alla människans djupare behov, hennes sökande efter lycka, kraft, glädje, mening, förlåtelse, sanning, liv, helighet – allt är ett rop efter Anden.

Också de som blivit Jesu vänner, hans lärjungar, hade detta behov. Men de märkte det först när han lämnat dem i jordisk mening. De fick ett löfte, ett löfte om en Hjälpare, som Jesus skulle sända till dem från Fadern. Han gav dem detta löfte i sitt avskedstal, där han förutsade sin bortgång från dem. Han skulle inte längre vägleda dem i jordisk gestalt. I fortsättningen skulle han vägleda dem inifrån, genom sin Ande.

Vi hörde hur det började den första Pingstdagen, när folk från jordens alla hörn och på världens alla språk hörde om Guds väldiga gärningar. Redan här ser vi den världsvida katolska kyrkan förverk­ligad, som i ett frö. Apostlagärningarna berättar sedan konkret hur Anden leder lärjungarna och för­vandlar den räddhågade skaran till en missionerande kyrka. Steg för steg kunde de ta löftet i besittning. Ibland högst konkret, när Anden uppmanar apostlarna att fullgöra ett uppdrag eller hindrar dem från att slå in på en felaktig väg. Anden fortsätter Jesu verk. Pingsten fullbordar påsken.

”Anden skall förhärliga mig”, säger Jesus, ”ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.” Mer och mer förstår lärjungarna det han tidigare undervisat dem om. Hans egen Ande vägleder dem. Ge­nom denna vägledning får den unga kyrkan sin ofattbara frimodighet. Hon vågar överskrida gränser och fatta djärva beslut. När apostlarna beslutar att inte kräva omskärelse av hedningarna, vågar de säga: ”Vi och den helige Ande har beslutat”. När kyrkan ställs i nya situationer måste hon lyssna till teologer och vetenskaplig sakkunskap. Men sådana hjälpare kommer aldrig ända fram. Ofta är de in­bördes oeniga. Det avgörande är löftet om Hjälparen. Sanningens Ande vägleder kyrkan. Han tillämpar och frilägger mer och mer av den en gång givna Sanningen. Därför kan vi lita på Kyrkan. Hon slipper vackla mellen trång fundamentalism och liberal upplösning. Hon är både orubblig och dynamisk. San­ningens grundfäste, samtidigt som Anden hela tiden för henne framåt.

Därmed förs de troende alltmer in i bredden, höjden och djupet av sin allraheligaste tro. Medan ideologier och filosofier åldras och dör, ser kyrkan ständigt fram mot en allt djupare insikt, ”tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet”. ”Allt vad Fadern har är mitt”, säger Jesus. Anden ger oss del av Faderns en­het med Sonen, för att göra oss delaktiga av samma mysterium.

Det som gäller Kyrkan i sin helhet gäller också den enskilde, som är ett tempel för den helige Ande. Anden har skaffat sig en samarbetspartner i vårt hjärta, ett tabernakel i vårt innersta. Aposteln tillämpar det för vår bön. När människan upptäcker att hennes ord inte räcker, säger aposteln att Anden vädjar för oss med rop utan ord.

Det gäller tillväxten i tron, som måste fullkomnas genom kärleken. Aposteln säger att vi fått en mottagare och samarbetare i vårt hjärta genom den helige Ande. Han kallar den kärleken. Kärleken till Kristus är den avgörande drivkraften för vår tillväxt. Det var Jesu sista fråga till Petrus: ”Har du mig kär?” Kärleken nöjer sig inte med katekeskunskaper. Kärleken vill vara där den andre är. Kärleken öppnar ögonen för honom som vi tror på. Anden vägleder genom att samverka med den kärlek som är ingjuten i våra hjärtan.

”Vad är en kropp som inte andas?” frågar en svensk medeltidsteolog och svarar: ”ett lik”. Han fortsätter: ”Så är också människan till sin själ ett lik utan den helige Ande. Men när denne livets Ande kommer, ingjuter han Guds kärleks värme i syndarens kalla hjärta”. Men Anden tränger sig inte på. Den är skygg, även om den också kan komma som en stormvind och bränna som en eld. Ofta är Anden som den stilla susningen, som diskret drar sig tillbaka om människans sinne är ockuperat av annat.

Ockuperad blir människan när hon, som aposteln uttrycker det i andra läsningen, ger efter för köttets begär, det kött som är fiende till Anden. Så räknar han upp det som köttet leder till: ”otukt, orenhet, fiendskap, strider, vrede, intriger, splittringar.” Sakligt säger han: ”de som gör sig skyldiga till sådant skall inte få del i Guds rike”.

Men så undervisar han om fortsättningen. Han kallar det Andens frukter: ”kärlek, glädje, frid, tåla­mod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning”. Bara att höra dem räknas upp får något att spritta till i vårt innersta. Så beskriver han kampen: ”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär”. Men det trösterika är att segern beskrivs som Andens fruk­ter. De är inte resultatet av människans kamp. De är gåvor av den utlovade Hjälparen. Förvisso ges de inte utan vår samverkan. Vår viljas ja och fortsatta överlåtelse. I en kollektbön den gångna veckan bad vi: ”Må Anden ge oss de andliga gåvorna, så att vår vilja kan bli ett med din”. Och när viljan vacklar återstår bönen, bönen om just det vi saknar, men som avslöjas av Sanningens Ande. Redan den bönen är ett verk av Anden. ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. Driv inte bort mig från din närhet, ta inte ifrån mig din heliga ande.”

Munken Siluan vittnar om sitt livs hemlighet, att han fått Anden som sitt livs största gåva. Han tycks känna Anden, han tycks veta när han har Anden och när han förlorat den. När han förlorat Anden gråter han, som Adam, när denne drivits ut ur paradiset. Och orsaken till att han förlorar Anden är att han gett efter för köttet och låtit kärleken kallna.

Människan är helt beroende av Anden. Redan profeten har sagt: ”Inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren”. Det gäller både för att komma till tro och förbli i tron, och för att tändas av kärleken och förbli brinnande i den. Men det är just därför vi har fått den utlovade Hjälparen.

Anden känner vårt hjärtas konster och knep, dess svaghet och vankelmod. Men Gud överger aldrig sina barn. Han står vid sina löften. Han har lovat oss Hjälparen, sin helige Ande. Hela tiden är vi ledda, särskilt när vi plågas av vår egen andes fattigdom. ”Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du skall gå, jag vill ge dig råd, min blick skall följa dig.”

Låt oss bekänna och förnya vår tro på den Hjälpare som vår Herre har lovat oss.

Amen.

                                                                                                                         pater Ingmar Svanteson