Predikan Påskvakan 2023
”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.”
Så förkunnas påskens budskap av en tidig kyrkofader. Tiden och rummet tycks vara upphävda och Kristus kan söka upp våra stamföräldrar Adam och Eva som sitter i dödsrikets mörker och fångenskap. Han uppmanar dem att ”stå upp från de döda”. Vi ser det på östliga ikoner, där Kristus räcker Adam och Eva handen för att resa upp dem ur dödsrikets djup. ”Jag har inte skapat dig för att hållas bunden i dödsriket”, fortsätter han. ”Stå upp, du min bild, stå upp, du som jag har format till min avbild. För din skull antog jag, Herren, din tjänarestalt. Se märkena efter slagen på kinderna. Jag fick dem för att återupprätta din vanställda gestalt efter min avbild”. Genom påsken får människan sin avbild återställd till sin ursprungliga skönhet.
Vi antydde detta i långfredagens korsgudstjänst, där vi hörde om Jesu vanställda ansikte. Redan profeten hade ju sett hans ansikte som motbjudande. Han tog upp synden i sin kropp, som en smitta eller ett virus. Men eftersom han själv var fri från synd berövade han därmed synden kraften att skilja människan från Gud. I mörkret tändes ett ljus. Vår fornkyrklige predikant söker ord för påskens hisnande innebörd. ”Bröllopskammaren är inredd, rätterna är tillagade, de himmelska boningarna och hyddorna är beredda, skattkamrarna med goda ting har öppnats”.
Samma budskap hörde vi i Exsultet, lovsången vid påskljuset, den kanske vackraste av kyrkans liturgiska böner. Den vänder sig med sitt budskap först till änglarna. Kristi uppståndelse får änglarna att jubla. Sedan uppmanas jorden att jubla av glädje. ”Hela världen må förnimma att mörkret har skingrats.” Vidare uppmanas kyrkan att glädja sig. Hon bär i sig försoningens och uppståndelsens krafter. Hela hennes liv och historia, inte minst hennes martyrer och helgon, vore obegriplig utan Kristi uppståndelse.
Exsultet inleds som en eukaristisk prefation: ”Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt…” Nästan berusat besjunger den Kristi ömsinta omsorg och bottenlösa kärlek. Den kallar skulden ”lycksalig”, ty den blev inlöst av en sådan Återlösare. Men eftersom kärleken är så glödande blir också allvaret så stort: ”Meningslöst är det att födas som människa om vi inte blir födda på nytt till det sanna, eviga livet”.
Brotten förjagas, skulderna utplånas, oskulden ges åt de fallna och de bedrövade får glädjen tillbaka, hatet förintas, fred skapas och makterna tvingas till lydnad. Skeptikern undrar: är inte detta överord? Tron svarar: Det är vi som är blinda, döva och tröga. Allt gott i historien har sin källa i denna natt. Det är vi, de medelmåttiga och likgiltiga, som inte har upptäckt påskens hisnande storhet. Allt är förvandlat, ty Kristus har uppstått från de döda! Vad skulle inte hända om vi fullt ut och ständigt levde i påskens verklighet? Otaliga vittnesbörd bekräftar den sanning vi firar denna natt.
Kristi uppståndelse är alltså något vida mer än att han som människa blev levande igen. Samtidigt var det något konkret och kroppsligt. Graven var tom. Vår förre påve Benedikt XVI säger: ”Uppståndelsen är något som har hänt i historien, men den spränger historiens rum och når utöver det”.
Vår fornkyrklige predikant valde ett ord av aposteln Paulus för att förkunna påskens budskap. ”Res dig! Vakna, du som sover”. Han syftar på den människa som sänkt blicken och andligen har somnat. Låtit sig fångas av bedrövelse och vanmakt. Något i denna vanmakt är ett eget val. Människan har sänkt blicken. Hon har låtit ljuset slockna. Hon har låtit sig dras ner i döden. Aposteln säger: ”Stå upp från de döda och Kristus skall lysa över dig”.
Hela tillvaron är påskpräglad. Hela Benedictus regel är byggd kring påsken. I påskljuset ser vi livets hela kallelse och mening. Att följa Kristus, dö från synden och ingenting föredra framför kärleken till honom. Det är denna påsk som programmerats in i den döpte. För att vårt utseende skall förvandlas och Kristi ljus lysa över oss.
Älskade systrar och bröder: ”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.” Amen.
pater Ingmar Svanteson
