Predikan på Kristus Konungens högtid 2019
2 Sam 5: 1-3; Ps 122: 1-2, 4-5; Kol 1: 12-20; Luk 23:35-43
En förbrytares bön, fröet till Konungens rike
Det är ett märkligt evangelium på denna kyrkoårets sista söndag, Kristus Konungens dag. En Konung omgiven av två förbrytare. Alla tre korsfästa. Som kontrast hör vi i kollektbönen det triumferande uttrycket ”världsalltets Konung”. I första läsningen hörde vi hur David blev smord till konung och därmed samlade alla de tolv stammarna till ett rike. I andra läsningen hörde vi hur Gud har ”räddat oss ur mörkrets rike och fört oss in i sin älskade sons rike”. Vi hör hur allt är skapat ”genom honom och till honom”, att ”allting hålls samman i honom”, att allt är ”försonat genom honom, allt på jorden och allt i himlen”. Vid altaret skall kyrkan sjunga om Guds ”eviga och allomfattande rike”.
Då blir det märkligt att höra evangeliet och se de tre korsfästa. Två förbrytare och mellan dem Jesus. Vad har det med Guds ”allomfattande rike” att göra? Vi hör hur folket står och ”ser på”, men får inte veta vad de tänker. Vi hör hur medlemmarna i judarnas stora råd, de som fått honom dömd till döden, hånar och smädar honom, trots erkännandet att han hjälpt andra: ”Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde”. Också de romerska soldaterna gör narr av sin fånge. De vet inget om Messias, men räcker honom surt vin och säger smädligt: ”Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv”. Vi får höra om det anslag som Pilatus låtit sätta upp på korset för att rentvå sig själv: ”Det här är judarnas konung”. Hur kan detta vara ett budskap om Kristi konungsliga och eviga rike?
Också den ene av förbrytarna stämmer in i smädelsen: ”Är du Messias?” Han måste ha snappat upp något av vad domen mot Jesus handlade om, men det gör smädelsen ännu hånfullare: ”Hjälp då dig själv och oss”. Varför spottar han sin bittra galla på den som pinas av samma plågor som han själv?
Men det hörs också en annan röst. I den skymtar ett ljus fram. Den andre förbrytaren tillrättavisar sin kompanjon. ”Är du inte rädd för Gud, du som har fått samma straff?” Han måste ha vetat att det fanns något ännu viktigare än att slippa kroppsliga plågor och den fysiska döden. Han måste ha vetat vad gudsfruktan var, insikten om det absoluta, att GUD ÄR. Gudsfruktan är början till insikt, vishetens begynnelse. Han visste att något väntar människan efter döden, ett ofrånkomligt möte med den Gud som skapat henne och som skall fälla det avgörande ordet om hennes liv. ”Vi har dömts med rätta, vi får vad vi förtjänat”, säger han. Han tillrättavisar och förmanar sin kompanjon. Han vet att mörkrets gärningar i detta liv kan låsa fast sig och övergå i ett evigt mörker. Nu vill han öppna ögonen på sin kamrat innan det är för sent.
Vi får inte veta hur den bittra rövaren reagerade. Lika lite som Lukas berättar hur det gick för den hemmavarande sonen i liknelsen om den förlorade sonen. Varför? Kanske för att där börjar en annan historia, deras som lyssnar till evangeliet. Hur de reagerar när de hör evangeliet eller får en berättigad tillrättavisning. Om de vågar höra, dvs. om de har den gudsfruktan som behövs, eller om de låser sig, skyller på annat, och stannar i mörkret. Gudsfruktan är början till insikt. Den som inte fruktar Gud förstår inte heller fortsättningen, vad som händer med den andre förbrytaren, den som har förmanat sin broder.
Denne måste ha ägt gudsfruktans gåva. Han säger: ”Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat”. Han fortsätter, med hänvisning till Jesus: ”Men han har inte gjort något ont”. Han måste ha förstått att domen över Jesus var orättfärdig. Så vänder han sig direkt till Jesus och säger: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike”.
Han ägde inte bara gudsfruktan. Han måste också ha fått trons visshet. Vi vet inte hur han fått den. Han säger: ”När du kommer med ditt rike”. Han måste ha vetat att Jesus hade ett rike och att han var detta rikes Herre och Konung. Han visste dessutom att detta rike skulle ”komma”. Det kan han inte ha tänkt ut själv. Utan den tron vore hans bön till Jesus meningslös. Vem ber en korsfäst och döende om hjälp, allra minst med en sådan fråga? Med gudsfruktan som begynnelse hade han fått trons gåva. Vilken missionär hade han inte blivit om han fått leva längre på jorden! Men Gud använder honom för att få dem som lyssnar till hans vittnesbörd att be inte bara om gudsfruktan, utan också om trons gåva.
Med den tron vänder han sig nu direkt till Jesus och ber: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike”. Det är en trons bön och tron ber inte förgäves. Jesus svarar: ”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset”. Paradiset, som sedan syndafallet bevakas av keruber med ljungande svärd, öppnar sina portar för honom. Uttrycket ”idag” är inte en tidsbestämning i timmar eller dygn. Det betyder den tid som råder i Kristi rike, som den får del av som blir delaktig av hans rike. Den ”tiden” är samtidigt evig, ett evigt
”idag”. Jesus använde samma ord till tullindrivaren Sackaios: ”Idag har räddningen nått detta hus”. Han använde det också i Nasarets synagoga efter att ha läst hos profeten om glädjebudet till de fattiga och ödmjuka: ”Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig”. Det slutade, som vi vet, med att de körde ut honom ur staden. De hörde inte. Och utan att höra på Guds ord i ödmjukhet ges inte tron.
Vår förbrytare hade både gudsfruktan, tro och ödmjukhet. Jesu svar på hans bön öppnar dörren till paradiset.
För ett ögonblick ser vi att korset är en kunglig tron. I en hymn under passionstiden sjunger kyrkan: ”Från korsets träd regerar Gud”. Otaliga troende kan bekräfta det. I svaret hörs rösten av Världsalltets Konung. För ett ögonblick ser trons öga att den korsfäste redan är den segrande. Han skall snart överlämna sin ande åt Fadern och Fadern skall ta emot hans offer. Vilken annan kan ge ett sådant löfte än den Herre som har gudomlig makt och som vill att alla människor skall bli frälsta? Genom sitt blod på korset stiftar han fred och försonar allt och alla.
Det är aldrig för sent att be den botfärdige rövarens bönen. Inga synder är för stora. Men det kan bli för sent för den som inte frågar efter gudsfruktan, tro och ödmjukhet. Bed om det du saknar mest! Eller bed åtminstone om att se vad som saknas fattas dig.
Den botfärdige rövaren använder Jesu namn. Han är den förste i en oändlig rad genom historien som åkallar Jesu namn. Enligt det bibliska löftet: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”. Den botfärdige rövarens bön, människans bön till Jesus, Jesusbönen, det är den ödmjukes bön. Det är änkans skärv. Det är den förlorade sonens hemkomst, publikanens bön i templet. Människan är aldrig så svag att hon inte kan vända sig till den som låtit sig korsfästas mellan två förbrytare. Ändå är ödmjukheten den trånga porten både i och utanför kloster. Men i det ödmjuka hjärtat upprättas ett brofäste mellan denna plågade värld och Guds rike. Den lilla surdegen som kan genomsyra en stor deg.
Den korsfästes svar, den sanne Konungens svar, ger hopp om Guds allomfattande rike. Vi föregriper det riket i den heliga eukaristin. ”Må ditt rike komma”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson