Predikan. Alla helgons dag 2020

Upp 7: 2-4,9-14; Ps 24: 1-6; 1 Joh 3: 1-3;  Matt 5: 1-12a

Helgonen besöker oss – som förebilder och hjälpare

För en månad sedan firade vi de heliga änglarna. Ingen i den himmelska världen skulle vara befriad från omsorgen om människan och hennes frälsning (Bernhard av Clairvaux).

Detsamma gäller helgonen. De är inte bara våra föredömen. De är oss givna för att styrka och hjälpa oss på vägen genom livet till Gud. En av Bernhards lärjungar, Aelred av Rie­vaulx, säger att de­ras fester är ett slags “besök”, genom vilka Herren besöker och styrker oss.

    Herren vet att vi är glömska, därför påminns vi hela kyrkoåret om helgonen. Vårt för­stånd är försvagat och fastnar i tomma eller onda tankar. Vår iver försvagas ge­nom begä­ren, som för oss på in i återvändsgränder. Därför skickar Herren helgon på besök för att på­minna oss om verkligheten.  

    Idag får vi besök av hela vår familj, av alla Guds helgon, en stor skara som ingen kan räk­na. Vi behöver dem för att öppna våra ögon, utmanas av deras exempel och glädja oss åt deras stöd och förbön. Det är detta senare som skiljer dem från vanliga mänskliga före­bil­der och idoler. Helgonen utmanar, men deras utmaning är samti­digt en gåva.

    Vi ser det i deras eg­na liv. De lyser inte med eget ljus. Vi upphöjer inte män­ni­skor när vi firar helgo­nen. I den första läsningen ur bibelns sista bok står de inför tronen och ropar med hög röst: “Fräls­ning­en finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet”. Inga har varit mera med­vetna om sina egna synder än helgonen. Men de har “tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod”.

    Samtidigt har de inte “nöjt sig” med förlåtelsen. De fortsatte att söka. Därför fick de “trä­da in” i Guds helge­dom”, som vi sjöng i responsoriepsalmen. Lammets blod gav dem “oskyldiga händer” och rena hjärtan. De kunde inte längre vända sin själ till lögn eller svära falskt. En annan psalm sjunger: “Saliga de som har sin styrka i Gud”. Helgon har sin styrka i Gud. De hade blivit Guds barn genom Faderns kärlek, som vi hörde i andra läsningen, men kunde inte låta bli att söka vidare. “Vi vet”, säger Johannes, att vi har löftet “att bli lika honom”. Deras längtan efter helighet får dem att ständigt söka vida­re.

    Helgonens hemlighet beskrivs och sammanfattas i Jesu Saligprisningar, som inleder Bergspredikan och står som en portal för hela Jesu undervisning om livet i hans efterföljd. De beskriver hela den andliga vägen, från bot och omvändelse till fullkomlighet. Det är ju om den han talar lite längre fram i Bergspredikan: “Var fullkomliga som er himmelske Fa­der är fullkomlig”. Au­gustinus såg Saligprisningarna som fullbordan av de andliga gåvor som Jesaja hade profeterat om (Jes 11:2) och som sakramentalt ges i konfirmationens sakrament. Dygderna är i grunden mottagna gåvor. Kraven är samtidigt nåd. Herren ställer krav på sina barn för att de skall växa i nådens förbund.

    Helgonen ger oss hopp. Vi lever i en sekulär kultur, som sedan länge har förlorat hoppet om att livet har ett högre mål, utöver det jordiska livet. Att tända ljus på de hädan­gång­nas gra­var är mänsk­ligt och hedervärt. Men hittar anförvanterna inte in i kyrkan stannar det i det förflutna. Det som återstår blir en dröm om ett lugnt och stilla liv, eller en kamp för detta livets villkor. De starkaste vinner, de svaga går under. Men – också de starka dör. Utan hop­pet om något utöver detta jordiska, både löftet om en rättvis dom och löfte om det vi kallar himlen, går något avgörande förlorat, något som behövs för att inte det mänskliga livet skall krympa och förminskas. Den vise säger att fröet till evigheten är lagd i männi­skans bröst.

Ett paradoxalt tecken är vår tids martyrer. Och de är flera än nå­gonsin tidigare under kyr­kans his­to­ria. Martyrerna berövas sina liv, men blir ändå tecken, trons, hop­pets och kärlekens tecken. De dör, men med en bön på läpparna, ofta för sina bödlar. Deras död vittnar om ett hopp som är starkare än våld och över­grepp, starka­re än den kroppsliga döden, större och starkare än detta mänskliga liv mellan födelse och grav.

Det är dessa som Johan­nes såg när himlen öpp­nade sig för ho­nom. Marty­rer­na var de helgon som kyrkan först började fira. Dagens hög­tid var från bör­jan en mar­tyrfest. Jesus talar om dem i Saligprisningarna: “Sali­ga är ni när man skymfar och förföljer er… Gläd er  och jubla, er lön blir stor I himlen”

    Det finns ett annat “budskap” i helgonen, något som berör all mänskligt liv – trots att människan har löst på så många problem genom teknik och vetenskap – deras sätt att reagera på lidande och be­drövelser, som vi ändå aldrig tycks kunna utrota. En av kyrkans lära­re frågar: “Finns någon bland alla des­sa helgon, som inte gick över till himlen genom smär­­tor och bedrövelser i detta livet?” Helgonen visste att så­dant hörde till de jordiska vill­koren. Helgo­nen visste att detta livet är en förövning till det hela och fulla livet. De suc­kade med hela skapelsen, men de visste att det var “födslovån­dor”, som aposteln säger. Därför fick inte bedrö­vel­sen sista ordet.

    De lärde sig dessutom att skilja mellan olika slags bedrövel­se. De sörj­de inte längre över att förlora något världsligt eller fåfängligt. Men de sörjde över den egna synden och den egna ljumheten.

I den “sorgen” hände något med dem. De fick sina synder förlåtna genom sin ånger över den, men de fick också ny lust och vilja att öva barmhärtihget mot de ännu värre drabbade. När de prövades av mot­gång­ar och orättvisor klagade de inte, men bad om större ödmjukhet. De såg sig själva som de lägsta och ring­as­te. Men då hände något i deras hjärtan. Deras sorg över den eg­na ljum­he­ten gav dem gläd­jen tillbaka. Jesus säger: “Saliga är de som sörjer, de skall bli trösta­de”. De hungrade och törsta­de efter rättfärdig­he­ten och fann att själva hung­ern var hälsosam och gav dem kraft att själva vara barmhärti­ga och öva rättfärdighet.

Helgonen visar sig vara inte bara vägvisare och föredömen, utan framför allt hjälpa­re. De ger hjälp från himlen för att vi skall nå dit. Kyrkan säger att vi hör ihop med dem som nått målet. Pau­lus sä­ger att vi är en enda kropp, där de starka, helgonen, hjälper de sva­ga, vi som lever på jorden. De som kommit närmare Gud drar de andra med sig mot målet. “Allt som sker med mig”, säger den apostel som fick lida ofattbart mycket, “sker för er skull, för att nåden skall nå allt flera och hos allt fler väcka en överflödande tacksamhet, till Guds ära”.

Med helgonens hjälp blir vår stund på jorden inte längre en kort parentes mellan födelse och död, utan en vandring mot ett mål med helgonen som hjälpare och vägvisare. Vi blir pilgrimer som tillhör en “skara som ingen kan räkna”, på väg mot det himmelska målet. Redan här får vi glädja oss i gemen­skapen med den triumferande skaran inför den him­melska tronen, en fest­försam­ling som tillber Gud i en lovsång utan ände.

    Inför det offrade Lammet, närvarande på kyrkans altare i den heliga eukaristin, föregri­per vi slutmålet i hopp, lovsång och tillbed­jan.

    Vi ber i slutbönen: ”Gud, vi tillber dig, du den Helige i alla dina heliga …”.

    Amen.

                                                                                           pater Ingmar Svanteson