Predikan 7 söndagen ”under året” 2019
1 Sam 26:2,7-9,12-13,22-23 Ps 103:1-4,8,10,12-13 1 Kor 15:45-49 Luk 6:27-38
Älska fienden?
Jesu ord är glasklara: ”Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er...”. Man kan avvisa orden som omänskliga och orimliga. Man kan försöka ta udden av dem. Men orden står kvar. Och det är inte bara ord. Jesu liv bekräftade hans ord. Han lät sig hånas, smädas, gisslas och dödas. Inte för att leva upp till ett högt ideal, utan av kärlek till sina fiender.
Orden avslöjar det unika hos Jesus av Nasaret. Kloka röster kan manar till storsinthet och barmhärtighet mot fiender. De flesta vet att man inte skall slå en slagen. Men vem, utöver Jesus, säger att vi skall älska fienden, och det ända till döds? En kraft skymtar fram i dessa ord. Någon vill föra oss ut ur den vedergällningens och ondskans djävulscirkel som människan trampar runt i.
Är det förnuftiga ord? Ger de inte orätten fritt spelrum. Måste vi inte försvara rättvisan? Förvisso. Jesus förordar inte rättslöshet och godtycke. Vad som är orätt förblir orätt. Också kyrkan och klostret har sina lagar. Inte heller präster och biskopar får slippa undan det rättvisa straffet. Jesu ord kan inte utan vidare stå i en lagbok. Ändå rymmer Jesu ord något livsavgörande.
Många står handfallna och fastnar i en fälla när de drabbas av orättvisa och fiendskap. De försöker undvika denna fälla genom att själva göra det goda, men förväntar sig sedan att bli behandlade på samma sätt. Men sådan är inte den värld vi lever i. Människan blir utsatt för orättvisor. Också av sina syskon i tron. Och hur gör hon då? Även om hon söker och får upprättelse i yttre mening, så finns det ofta en gnagande tagg kvar i hjärtat. En tagg som lätt leder till varbildning. Bitterheten får ett rum i hjärtat. Kanske inte i hjärtats förmak, dit hon bjuder in sina vänner och säger: ’jag är inte bitter’. Också sig själv försöker hon övertyga, men det finns en orygglig lag. Den som försöker driva ut ont med ont, blir själv fångad i det onda. - Därmed blir frågan praktisk. Kan man lära sig att älska sin fiende? Jesus har ju själv sagt: ”Lär av mig, som har ett milt och saktmodigt hjärta, så skall ni finna vila för er själ”.
* Det första är att inte ge onda tankar någon plats i hjärtat. Kanske försöker hon skaka dem av sig. Eller låtsas som om de inte finns. Människan är duktig på att lura sig själv. Men något finns kvar. Tankarna återvänder till det ord eller den handling som drabbade och sårade. Det finns, märkligt nog, en lust att återvända till just detta. Som när tungan inte kan låta bli att beröra den värkande tanden. Och bakom lusten står viljan. Det är viljan som är delad. Här står den första kampen. Vill jag följa Jesus och lyda hans bud om att älska fienden? eller vill jag fortsätta att älta onda tankar om min fiende? Jesu ord är klara. ”Älska dina fiender!” Kärlek är inte att ”tycka om” eller att ”känna” för den andre. Men jag måste vilja älska den andre. Att älska är att vilja honom väl, att helhjärtat önska honom vad som är gott.
Enligt Skriften och fädernas erfarenhet är detta möjligt för en Jesu lärjunge. Jesus själv frestades, men sade till djävulen: ”Gå din väg, Satan." Konkret kan lärjungen behöva använda samma ord. Eller upprepa avsägelsen i påsknattsliturgin: ’Jag tar avstånd från det ondas lockelse.’ David säger i psaltaren om de andliga fienderna: ”Jag vände inte tillbaka, förrän jag hade gjort slut på dem”. Hjärtat är helgat och vigt åt en enda Konung. Alla fiender måste läggas under hans fötter. Det är en helig kamp. Men, frågar den förskräckte, om viljan inte vill? - Be då om villighetens ande. Den som ber så, har redan en ’vilja att vilja’.
* När jag frestas att tänka dömande tankar om den andre, stöter jag mot Jesu ord: ”Döm inte, så skall ni inte bli dömda”. Fäderna anbefaller därför också ett annat hjälpmedel: att uppliva en hälsosam ånger över den egna synden, även om jag i det aktuella fallet inte var den skyldige. Den som känner de egna synderna kan inte döma den andre. Den ödmjuke vet att han är ”den lägste och ringaste av alla”.
* Ett tredje hjälpmedel är bönen för fienden. Har du bett för dina fiender? Jesu ord är klara: ”Be för dem.” Be att Gud låter sin nåd regna över fienden. Den som ber för sin fiende kan inte samtidigt hata honom.
* Ett fjärde hjälpmedel, det viktigaste: räkna med hjälp. Vänd blicken från de egna oförrätterna till den gisslade, smädade och korsfäste Jesus. Se honom för din inre blick. Kanske med hjälp av den smärtorika rosenkransen eller genom att gå en s.k. korsväg. Sök skydd i hans sår. Stick din hand i hans uppstungna sida. Uthärda allt ”för Herren”, säger den helige Benedictus.
Motgångar och oförrätter kan bli din Herres verktyg för att göra dig till ”med-lidare” i hans eget lidande för världens befrielse. Jesu ord om att älska fienden är ett slags ”missionsbefallning”, en uppmaning att delta i hans kamp för att bryta ondskans djävulscirkel. Missionen börjar i det egna hjärtat, som är det närmaste missionsfältet. Det som först ser ut som ett hinder, kan bli ett privilegium. Ingen prövas över sin förmåga och Gud har lovat att ge oss den hjälp vi behöver. Den redbare vaknar upp dagen efter en nattlig kamp och förstår att solen har gått upp.
Det handlar inte om att segra i egen kraft. Redan David vittnar om vem det är som egentligen kämpar. Han säger: ”Du rustade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig”. Därför säger Jesus att hans ok är skonsamt och hans börda lätt. Det är han som segrar i sina lärjungars kamp.
I dagens evangelium antyder Jesus vari lönen består: att bli den Högstes barn, barn till honom som själv är god mot de otacksamma och onda. Vår Herre talar om ett ”gott mått, packat, skakat och rågat”. Det är friden i hjärtat. Vi får den i varje mässa: ”Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid ger jag er”.
Lovad vare Herren som älskar sina barn så att han vill ge dem ”rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
