Predikan 5 söndagen ”under året”, S. Scholastica, jungfru - högtid, 10 februari 2019
Hos 2:14b,15b,19-20 Ps 45:11-12,14-17 Upp 19:1,5-9a Luk 10:38-42
Våra älskade systrar
I alla benediktinnunnekloster världen runt firas idag den heliga Scholastica, syster till den helige Benedictus. Vi vet inte så mycket om henne rent historiskt, men påven Gregorius den store berättar att hon valde klosterlivet som sin broder. Vi har privilegiet att få fira söndagsmässan tillsammans med hennes nutida systrar. Vi tackar Gud för våra systrar. Kyrkan tackar Gud för dem som låtit sig lockas ut i öknen av den röst som redan profeten talade om: ”Jag vill locka henne ut i öknen och tala ljuvligt till henne”.
När systern avlägger sina högtidliga löften, den högtidliga professen, ber kyrkan för henne: ”Led henne till den inre ödemark, där hon kan leva i tystnad och avskildhet. Ge henne glädje och låt henne nå fram till den fullkomliga kärlek som driver ut räddhågan; ge henne klarsyn, hjärtats enhet och renhet och andens fattigdom”. Det är den viktigaste dagen i systerns liv, det är hennes bröllopsdag. Då tar systern emot en ring ”som tecken på hennes jungfruliga gemenskap med Kristus, för att nå fram till den eviga glädjen, till Lammets bröllop”. Slöjan får hon som ett tecken på att hennes liv helt tillhör Kristus och hans Kyrka.
De inte bara tilltalas ”syster”, de är våra systrar. Vi älskar våra systrar och tackar Gud för dem. Till dem säger vi dag: Vi behöver er! Vi behöver er lika mycket som vi behöver höra Jesu ord till Marta den gången i Betania, som vi hörde i evangeliet. Marta gjorde sig bekymmer och oroade sig för mycket, men fick höra: ”Maria har utvalt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne”. Trots att Marta visade gästfrihet - som är en genuin kristen dygd - så finns det något som är ännu viktigare, något som Jesus kallar det bästa, det enda nödvändiga, den goda delen: att lyssna med hjärtats öra till vår Herres ord, och att låta alla andra dygder formas och styras av det. Det gäller alla kristna, även om inte alla kallas att gå kloster. Scholastica och hennes medsystrar genom tiderna påminner om det som i grunden gäller alla. Därför behöver vi dem, just i deras speciella kallelse.
Alla kan förstå att den vägen inte alltid är lätt. Profeten talade om att föras ut i öknens avskildhet. I efterhand kan orden från professen kännas för stora, men det ändrar egentligen ingenting. Kallelsen är ju inte ett eget påhitt. Det är ett svar till honom som har kallat och det bekräftas av hans Kyrka. ”Hör, dotter, och ge akt”, säger brudgummen, ”vänd hit ditt öra: Glöm nu ditt folk och din faders hus, så att konungen får ha sin lust i din skönhet, ty han är din herre, och för honom skall du falla ned”. Han lovar att också fullborda kallelsen genom både goda och svåra dagar.
Den kampen sker i avskildhet. Maria i Betania, där hon sitter vid Herrens fötter, från henne hör vi inte ett ord. Hon bara lyssnar. Hennes och klostrets tystnad säger mer än många ord.
Gregorius den Store berättar att Scholastica levde som nunna, först i Subiaco och sedan ett stycke från broderns kloster Monte Cassino. En gång om året träffades de båda syskonen i ett hus i närheten av klostret. Deras sista möte blev dramatiskt. Hela dagen ägnade de åt "heligt samspråk". När de hade ätit och kvällen närmade sig bad Scholastica sin broder att inte lämna henne, utan fortsätta samtalet "ända till gryningen". Brodern svarar då: "Hur kan du säga så? Du vet ju att jag på inga villkor kan stanna utanför klostret". Men systern ger sig inte. Hon knäpper händerna och böjer huvudet i bön. När hon lyfter huvudet igen bryter det ut ett våldsamt åskväder och ett sådant skyfall att varken Benedictus eller hans medbröder kan ta ett steg över tröskeln. Brodern blir upprörd och frågar: "Vad har du ställt till med?" Scholastica svarar - med en glimt i ögat: "Jag bad dig och du ville inte höra på mig; jag bad till min Gud, och han hörde mig. Gå nu, om du kan, lämna mig och gå tillbaka till klostret".
Så kom det sig att de vakade hela natten och "med heligt samtal mättade varandras hunger". Gregorius ger det hela sin egen förklaring: "Vi behöver inte förvåna oss över att kvinnan blev honom övermäktig. Om nu Gud, enligt Johannes ord är kärlek, så var det inte mer än rätt att hon, som älskade mest, också förmådde mest."
Händelsen talar för sig själv. De två är bror och syster, lärare och lärjunge, man och kvinna. Men det som ofta leder till konkurrens och spänning, förtryck respektive falsk undergivenhet, det blir här en ömsesidigt befruktande enhet. När Benedictus hänvisar till regler och bud, så svarar Scholastica varken med underkastelse eller med uppror. Det som driver henne är kärleken och ivern att lära och höra mera. Det är denna iver som driver henne till bön och därmed finner vägen mellan de falska alternativen. Det har hon lärt av sin broders undervisning.
Benedictus blir först upprörd, men fastnar inte i prestige och manlig fåfänga. Han ödmjukar sig och tar emot sin systers undervisning. Hur många äkta män skulle inte må bra av att lyssna till sin hustru för att själva växa i sant manligt ansvar? Benedictus upptäcker vad han själv har undervisat om i sin regel, men som har stannat i huvudet. Han når själv den kärlek som driver ut fruktan, som kan se längre än också goda regler. Om detta och annat liknande blev säkert apostlarna undervisade av jungfru Maria efter himmelsfärden, hon som kallas ’apostlarnas drottning’. Den egentliga läromästaren är den helige Ande, kärlekens förenande band.
Att det fullkomnar syskonens enhet märker vi tre dagar senare när Benedictus under bönen ser sin systers själ i en duvas gestalt stiga mot höjden och träda in i himlens boningar. Han fylls av glädje och brister ut i lovsång. Så sänder han sina bröder att hämta hennes kropp och lägger den i den grav han gjort i ordning för sig själv. Gregorius skriver: "Inte ens graven kunde skilja deras kroppar åt, de som alltid varit ett i anden i Gud".
Låt oss därför tacka Gud för våra systrar och med kollektbönens ord be om "kärlekens djärvhet", så att också vi får glädjas åt Herrens "rika gensvar".
Amen.
pater Ingmar Svanteson
