Predikan 5 söndagen ”under året”, S. Scholastica, jungfru - högtid, 10 februari 2019

Predikan 5 söndagen ”under året”, S. Scholastica, jungfru - högtid, 10 februari 2019

Hos 2:14b,15b,19-20 Ps 45:11-12,14-17 Upp 19:1,5-9a Luk 10:38-42

Våra älskade systrar

I alla benediktinnunnekloster världen runt firas idag den heliga Scholastica, syster till den helige Benedictus. Vi vet inte så mycket om henne rent historiskt, men påven Gre­­­gorius den store berättar att hon valde klosterlivet som sin broder. Vi har privilegi­et att få fira sön­dags­mässan tillsammans med hennes nutida systrar. Vi tackar Gud för våra systrar. Kyrkan tackar Gud för dem som låtit sig lockas ut i öknen av den röst som redan profeten talade om: ”Jag vill locka henne ut i öknen och tala ljuvligt till hen­­­­­ne”.

När systern avlägger sina högtidliga löften, den högtidliga professen, ber kyrkan för henne: ”Led henne till den inre ödemark, där hon kan leva i tystnad och avskild­het. Ge hen­ne glädje och låt henne nå fram till den fullkomliga kärlek som driver ut rädd­hågan; ge henne klarsyn, hjärtats enhet och renhet och andens fattigdom”. Det är den vik­tigaste dagen i systerns liv, det är hennes bröllopsdag. Då tar systern emot en ring ”som tecken på hennes jung­fruliga gemen­skap med Kristus, för att nå fram till den eviga glädjen, till Lammets bröllop”. Slöjan får hon som ett tecken på att hen­nes liv helt tillhör Kristus och hans Kyrka.

De inte bara tilltalas ”syster”, de är våra systrar. Vi älskar våra systrar och tackar Gud för dem. Till dem säger vi dag: Vi behöver er! Vi behöver er lika mycket som vi behöver höra Jesu ord till Marta den gången i Betania, som vi hörde i evangeliet. Mar­ta gjorde sig be­kym­­­mer och oroade sig för mycket, men fick höra: ”Maria har ut­valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne”. Trots att Marta visade gäst­frihet - som är en genuin kristen dygd - så finns det något som är ännu viktigare, nå­got som Jesus kallar det bästa, det enda nödvändiga, den goda delen: att lyssna med hjär­tats öra till vår Herres ord, och att låta alla andra dyg­der formas och styras av det. Det gäller alla kristna, även om inte alla kallas att gå kloster. Scholastica och hennes medsystrar genom tiderna på­min­ner om det som i grunden gäller alla. Därför behö­ver vi dem, just i deras speciel­la kallelse.

Alla kan förstå att den vägen inte alltid är lätt. Profeten talade om att föras ut i ök­nens avskildhet. I efterhand kan orden från professen kännas för stora, men det änd­rar egent­ligen ingenting. Kallelsen är ju inte ett eget påhitt. Det är ett svar till honom som har kallat och det bekräftas av hans Kyrka. ”Hör, dotter, och ge akt”, säger brud­gummen, ”vänd hit ditt öra: Glöm nu ditt folk och din faders hus, så att konungen får ha sin lust i din skönhet, ty han är din herre, och för honom skall du falla ned”. Han lovar att också fullborda kallel­sen genom både goda och svåra dagar.

Den kampen sker i av­skildhet. Maria i Betania, där hon sitter vid Herrens föt­ter, från henne hör vi inte ett ord. Hon bara lyss­nar. Hennes och klostrets tystnad säger mer än många ord.

Gregorius den Store berättar att Scholastica levde som nunna, först i Subiaco och sedan ett stycke från broderns kloster Monte Cassino. En gång om året träffades de båda syskonen i ett hus i närheten av klostret. Deras sista möte blev dramatiskt. Hela dagen ägnade de åt "heligt samspråk". När de ha­de ätit och kvällen när­made sig bad Scholastica sin broder att inte lämna henne, utan fortsätta samtalet "ända till gryning­en". Brodern svarar då: "Hur kan du säga så? Du vet ju att jag på inga villkor kan stan­­­na utan­för klostret". Men systern ger sig inte. Hon knäp­per hän­derna och böjer huvudet i bön. När hon lyfter huvudet igen bryter det ut ett våldsamt åskväder och ett sådant skyfall att varken Benedictus eller hans med­brö­der kan ta ett steg över trös­keln. Brodern blir upprörd och frågar: "Vad har du ställt till med?" Scho­lastica sva­rar - med en glimt i ögat: "Jag bad dig och du ville inte höra på mig; jag bad till min Gud, och han hörde mig. Gå nu, om du kan, lämna mig och gå tillbaka till klost­ret".

Så kom det sig att de vakade hela natten och "med heligt samtal mättade varand­ras hung­er". Gregorius ger det hela sin egen förklaring: "Vi behöver inte förvåna oss över att kvin­nan blev honom övermäktig. Om nu Gud, enligt Johannes ord är kärlek, så var det inte mer än rätt att hon, som älskade mest, också förmådde mest."

Händelsen talar för sig själv. De två är bror och syster, lärare och lär­junge, man och kvinna. Men det som ofta leder till konkurrens och spänning, förtryck respek­ti­ve falsk undergivenhet, det blir här en ömsesidigt befruktande enhet. När Bene­dic­tus hänvisar till regler och bud, så svarar Scholastica varken med under­kas­telse eller med uppror. Det som driver henne är kärle­ken och ivern att lära och höra mera. Det är denna iver som dri­ver henne till bön och därmed finner vägen mellan de falska al­ternativen. Det har hon lärt av sin broders undervisning.

Benedictus blir först upprörd, men fastnar inte i prestige och manlig fåfänga. Han ödmjukar sig och tar emot sin systers under­visning. Hur många äkta män skulle inte må bra av att lyssna till sin hustru för att själva växa i sant manligt ansvar? Benedic­tus upptäcker vad han själv har undervisat om i sin regel, men som har stannat i hu­vudet. Han når själv den kärlek som driver ut fruktan, som kan se längre än också goda regler. Om detta och annat liknande blev sä­kert apostlarna undervisa­de av jung­fru Maria efter him­melsfärden, hon som kallas ’apostlarnas drottning’. Den egent­liga läromästaren är den helige Ande, kärlekens förenan­de band.

Att det fullkomnar syskonens enhet märker vi tre dagar senare när Benedictus un­der bönen ser sin systers själ i en duvas gestalt stiga mot höjden och träda in i him­lens boningar. Han fylls av glädje och brister ut i lovsång. Så sänder han sina bröder att hämta hennes kropp och lägger den i den grav han gjort i ordning för sig själv. Gre­­­gorius skriver: "Inte ens gra­ven kunde skilja deras kroppar åt, de som alltid varit ett i anden i Gud".

Låt oss därför tacka Gud för våra systrar och med kollektbönens ord be om "kärle­kens djärvhet", så att också vi får glädjas åt Herrens "rika gen­svar".

Amen.

                                                                                                                           pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson är katolsk präst och benediktinmunk i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall i östra Skåne. Pater Ingmar publicerar sina texter på klostrets hemsida klicka här

Pater Ingmar