Predikan 5 söndagen i Fastan 2019

Jes 43:16-21; Ps 126; Fil 3:8-14; Joh 8:1-11

Aldrig har någon talat som han

Det finns ord i mänsklighetens historia som lyser starkare än andra. Det finns ord som får alla väl­talare och författare att tystna - av förundran. Det finns ord som människan inte kan glömma. I går­dagens mässa hörde vi om de soldater som skickats ut för att ta Jesus till fånga. De kom tillba­ka tomhänta. När de tillfrågades varför de inte hade utfört sitt upp­drag svarade de: ”Aldrig har någon ta­­lat som han”. Vi hörde sådana ord i dagens evangelium.

    De skriftlärda och fariséerna hade gillrat en fälla. De kommer med en kvinna som hade ertap­pats med äktenskapsbrott. Lagen anbe­fallde här det sträng­aste av straff för både mannen och kvinnan, eftersom den såg det som ett brott mot Guds förbund med sitt folk. De visste att Jesus he­la tiden hade hänvisat till Mose lag. Samtidigt hade Jesus rykte om sig att vara barmhärtig och mild mot syn­dare. Skulle han vara barmhärtig också nu? Om han hade dömt kvinnan hade han släckt hoppet i mångas hjärtan. Dess­utom skulle han ha upphävt sina egna ord. Han hade ju inte kom­mit för att döma världen, utan för att rädda den. Men han kunde samtidigt inte upphäva Mose lag.

    Kyrkan har själv haft problem med detta evangelium. De elva verserna som vi finner i Jo­han­nes åttonde kapitel, finns inte med i de äldsta bibelhandskrifterna. Verserna har “vandrat omkring” och först på 400-talet fick de den plats de har i vår bibel. Jesu sätt att bemöta äktenskapsbryterskan var en het potatis. Kyrkan hade en sträng botpraxis vid äktenskapsbarott. Jesu ord kunde lätt bli ett ar­gument för slapphet och kyrkan skulle ju vara ett he­ligt folk. Än­då kunde Kyrkan inte glöm­ma des­sa ord. Hon kän­de igen sin Herres röst i dessa ord.

    För oss dyker problemet ständigt upp i spänningen mellan stränghet och mildhet Vi hör det i den eviga debat­ten mellan legalister och libertinister. Ingen tycks få rätt. Över­drifter slår lätt över i sin motsats. Hur för­manar man syndaren utan att göra honom eller henne bedrövad? Men att blun­­da för synden skju­ter bara problemet framför sig. Hur älskar man syndaren utan att ge grönt ljus för synden? Den fega och eftergivna ”snällhe­ten”, den som inte ens vågar se, ställer till med åtskilligt elände. Man menar sig idag veta att bristande andlig och moralisk disciplin i många prästse­mi­narier på 70-talet beredde väg för prästerliga övergrepp. Å andra sidan - när kyr­kan uppfattas som ”sträng” kan hon få syndarna att göm­ma sig eller inte ens våga sig fram. När ”lag och bud” anger tonen går något i själva evangeliet förlorat. Vem hade vågat sig fram till Jesus om inte barm­­härtighet hade präglat det han sade och gjorde? Finns det en gyllene medelväg mellan stränghet och eftergivenhet?

    De skriftlärdas fälla var listigt gillrad. Lagen är tydlig. Frågan till Jesus löd: "Vad säger du?" Jesus besva­rar inte den frå­gan. Istället böjer han sig ner och ritar i sanden. Han ritar på marken med sitt finger. Vill han vinna tid? En kyrkofader tror sig veta vad han skrev: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” De envisas med sin fråga. De tror sig fort­farande ha honom i fällan.

    Då ser han upp och säger: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen". Så böjer han sig ner igen och ritar på mar­ken. Tystnaden måste ha varit andlös. Vad skulle hända? Det­ta hade ingen väntat sig. Hans ord har en tyngd som de inte hade räknat med. Listen kommer på skam. Något börjar hända bland domarna. De som hör­de hans svar går därifrån, en efter en, de äldsta först. Jesus ber dem inte att gå. De går på eget initiativ. Jesu ord har berövat dem både kraften och lusten att döma. Varför går de äldsta först? Sannolikt för att dessa känner sig själva bättre än de yngre. Kanske har evangelisten infogat det för att påminna om berättelsen om Susan­na i Gamla Testamentet. Det var äldre domare som dömde henne.

    Det är lätt att stanna här och dra för snabba slutsatser, kanske i skadeglädje över att de döm­ande kom på skam. Allt skulle då handla om att inte döma syn­daren. Då upphävs lagen och halva prob­le­met kvarstår.

    När alla hade gått ser Jesus upp och frågar kvinnan: "Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?" Hon svarar: "Nej, Herre." Då säger Jesus: "Inte heller jag dö­mer dig. Gå nu, och synda inte mer." – Han dömer henne inte, men friar henne inte heller. “Ingen har talat som den man­­­­nen talar”.

    Även den som inte förstår dras till hans ord, som Mose drogs till den brinnande bus­ken. Orden sammanfattar he­la evange­liet, samlad i ett outtalat “mellanrum” mellan “Inte heller jag dömer dig” och fortsättningen “gå nu och synda inte mer”. I hans ord och i detta “mellanrum” föregrips korsets och påskens  hemlighet. Den som ha­de full­makt att döma, avstår från att döma. Han skall snart själv låta sig dö­mas. “Vi gick alla vilse som får, men Her­ren lät vår skuld drabba honom.” Det är korsets be­friande kraft som kvinnan får höra, lik­som i förväg: “Inte heller jag dömer dig.”

    Ändå upphävs inte lagen. “Gå, och synda inte mer.” Om “legalisterna”  gärna citerar de sista tre orden, “synda inte mer”, citerar “libertinisterna” gärna det första, “inte heller jag dömer dig”, men tiger om det andra. Om Jesus bara nonchalerat la­gen hade de skriftlärda fått rätt och Jesus kunde sä­gas ha upphävt Mose lag. Men Jesus upphäver inte lagen. Han fullbordar den. Något nytt lyser fram, något fullkomligt unikt i mänsklig­he­tens histo­ria. “Ingen har talat som den mannen ta­lade.” Orden föregriper hans påsk. Det är därför kyrkan låter oss höra dem nu strax före påsk. Re­dan profe­ten låter Herren förutsäga det: “Se, jag vill göra något nytt.” Paulus uttrycker det så: “Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syn­da­re.” Hans död på korset befriar alla syn­dare från dödsdomen och öpp­nar en väg ut i livet.

    “Gå, och synda inte mer.” Jesus antyder det nya, som ingjuts i kvinnans hjärta. Ett före­grip­ande av upp­stån­del­sen och den helige Ande. “Det lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta in­för vår kötts­liga natur, det gjorde Gud.” Kvinnan måste ha anat eller åtminstone känt det redan i Jesu korta ord. Lärjungen erfar det när viljan och lusten att synda för­svin­ner och ersätts av viljan och lusten att göra Guds vilja och följa hans bud. De som får del av den gåvan upprättas till ett nytt liv, påskens liv i den helige Andes kraft.

    Paulus vittnar om detta nya liv. Han kallar det: “kunskapen om min herre Kristus Jesus”. Det är mer än teoretisk kunskap, det är livet med och i Kristus. Allt annat kastar han på sophögen. Han glömmer allt som ligger bakom honom, sträcker sig mot det nya, löper mot målet, han vill alltmer lära kän­na kraften från Jesu upp­ståndelse och dela hans lidande.

    “Inte heller jag dömer dig.” Det är korsets befriande dom. Det är befrielse från de inre do­ma­rna, som ständigt river i gamla syndasår. Ibland har de stöd från djä­vulen, som är rasande över att ha förlorat på korset. Det är också befrielse från andra människors domar. De självutnämn­da domare som inte kan befria. “Om Gud är för oss, vem då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla. Gud frikän­ner, vem kan då fälla?”

    “Gå, och synda inte mer.” Den ångerfulle hör det i varje bikt. “Herren har förlåtit dig. Gå i frid.” “De som sår under tårar, skall skörda med jubel.” Och i varje mässa: “Gå i Herrens frid”, ut i ljuset och glädjen!

    Kvinnan skulle aldrig glömma de ord hon hört. Kyrkan kunde heller inte glömma dem. Jesu ord sam­manfat­tar evangeliet och fö­re­griper påsken. Orden förklarar vad vi tar emot i den heliga kom­mu­­nio­­nen. Jesu ord rymmer kraft och näring för den som hungrar och törstar.

    Jesu ord är ord att leva av. “Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer.”

Amen.

                                                                                   pater Ingmar Svanteson