Predikan 4 söndagen i fastan 2020

1 Sam 16:1b, 4-7, 10-13 Ps 23 Ef 5:8-14 Joh 9:1-41

Det vanliga

Vad gör vi i coronatider? Vad gör vi, förutan att iaktta de nödvändiga försiktighetsmåtten? Svaret är detsamma som på frågan vad vi överhuvud gör i klostret: Inget särskilt. Vi gör bara det van­li­ga. Eftersom det är fastetid försöker vi ”beva­ra vårt liv i största renhet”, som regeln säger. Men inte heller det är något ”särskilt”, utan det som borde gälla alla tider.

”Det van­liga” in­nehåller allt vi är skyldiga att göra och allt vi behöver för att kunna göra det.

    Problemet är att vi glömmer, glider ifrån eller lämnar ”det vanliga”, vår allra­heligaste tro. ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig”, sjöng vi i psalmen. Genom den ”vanliga” tron be­hö­ver vi inte frukta något, inte ens ”när vi vandrar i dödsskuggans dal”. En katolsk präst i Bergamo ar­betar bland de svårt coronadrabbade, bokstavligen ”i dödsskuggans dal”. Han säger att deras situation på sjukhusen är värre än i krigstider. Men inte heller det behöver förvirra oss. Vår ”vanliga” tro, inte minst de monastiska fäder­na, säger att vi hela tiden lever i ett andligt krigstillstånd. Det är det normala och ”vanliga”, även om det kriget inte är identiskt med kampen för den fysiska hälsan. Det andliga kriget finns invävt i alla situatio­ner och borde göra de troende bå­de klarsynta och vaksamma. Problemet är att ock­så de troende lätt glider in i ett halv­dun­kel där de glömmer vad som gäller för dem som gått i ”­krig­­­s­­­­tjänst” hos Kristus, som Benedictus säger. Aposteln måste säga till församling­en i Efesos: ”Vakna upp du som sover”. Benedictus visste att denna svaghet fanns hos brö­derna och sä­ger att vi ”åtminstone under fastetiden skall avhålla oss från alla onda vanor och vinn­lägga oss om bön under tårar, läsning, hjärtats förkrosselse och läs­ning”. Vår ”vanliga” tro ger både realism och visar var kraften finns.

    Också när tron prövas. Vi ser det hos den blindfödde, som steg för steg förs fram till trons visshet, medan andra står bredvid och befästs i otro. Den blindfödde får inte bara fy­sisk syn, utan också andlig klarsyn. Jesus har inte bara kommit för att bota fysiskt blinda. När kyrkan bistår i den kampen gläder sig alla. Men Jesus har också kommit för att klar­göra att många lever i andlig blindhet och mörker. Det är inte ens självklart att män­niskan vill lämna detta mörker. En obehaglig sanning. Evangelisten Johannes hade ingen ro­man­tisk och naiv syn på människorna. Kanske liknade Johannes till utseendet den unge vall­poj­ken David, som ha­de ”vack­ra ögon och ett behagfullt utseende”, men David fick utkäm­pa hårda strider och gråta många tårar. Dessutom fick han blod på sina egna händer. Jo­han­nes vet att det pågår en andlig kamp i världen. Det är inte självklart att hans älskade mäs­tare blir motta­gen. Det är Jo­hannes som säger: ”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot ho­nom.” 

Fariséerna representerar detta motstånd. Men det överskrider alla partigränser. När fa­riséerna frågar den blindfödde berättar denne vad som har hänt. Han redovisar rakt och rätt­framt hur en ”som heter Jesus” lade en deg på hans ögon och uppmanade honom att tvätta sig i Siloadammen. Han berättar att han gjorde det och att han nu kan se. Men fa­risé­erna är blockerade. De vet redan. Sådant sker bara inte, allra minst på en sab­bat. And­ra blir osäkra.

Därför frågar de ut mannens föräldrar. Dessa är rädda. Evangeliet återspeglar en situa­tion där det blivit farligt att erkänna Jesus som Messi­as. De bekräftar att mannen är deras son och att han fötts blind. Men vem som botat ho­nom vågar de inte säga. Det kräver tyd­ligen mod för att se och följa sanningen.

I fornkyrkan lästes denna text för dem som skulle döpas under påsken. Under för­bere­delsen frågades det konkret om de var beredda att i praktiken leva det kristna livet. Den blind­föd­des mod och redlighet framställs som en förebild. Han i sin tur hade en förebild i David, som långt ifrån var syndfri, men som hade ett redbart och uppriktigt hjärta.

Fariséerna förhör mannen en andra gång, och han visar sig inte bara vara modig. Han har också en djup respekt för sanning och redbarhet. Den blindfödde märker att fari­séerna har blandade motiv, men han fegar inte ut. Tvärtom ställer han motfrågor. ”Det har jag re­dan sagt er, men ni ville inte lyss­na. Varför vill ni höra det igen?” Som om han hade hört apostelns ord om att avslöja mörk­rets gär­ningar. 

Han konstaterar lugnt och sakligt att något märkligt har ägt rum. ”Aldrig har man hört att nå­­­gon har öppnat ögonen på en som var född blind.” Det hela pe­kar mot den som botat honom. Den blindfödde drar själv en första slutsats: ”Om den här man­nen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Men det blir för mycket för de förnäma teo­lo­gerna: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall under­visa oss!” Så kör de ut ho­nom. De utövar makt, det lägsta och simplaste av alla medel i ett samtal.

Först nu är tiden mogen för ett möte mellan Jesus och mannen själv. Han har prövats och får den fråga som dopkandidater får: ”Tror du på Människo­so­nen?” In i det sista vill han inte säga för mycket. Han frågar sig fram. ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Tron förutsätter en vilja att tro. Mannen hade kunnat dra sig undan, men han vill och tycks beredd att betala priset. Då får han svaret: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då faller han ner med pannan mot marken och tillber.

Den blindfödde får sin syn, medan fariséerna befästs i sin blindhet. Jesu ord är en skilje­dom: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.” Men domen fälls inte av godtycke eller som ett gudomligt dekret. Fari­sé­erna fäller egentligen domen över sig själva, över sin egen ovilja och förblindelse.

    Några fariséer råkar höra Jesu replik och frågar spy­digt: ”Är kanske vi också blin­da?” Jesu svar gör det ännu allvarligare: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu sä­ger ni att ni ser. Er synd står kvar.” Je­sus utgår från att människan har en förmåga att se och därmed en skyldighet att svara an när sanningen uppenbaras. I människans svar på vad hon hör och ser av­slöjas hennes inners­ta. I samma evan­gelium säger Jesus: ”Detta är domen, att när ljuset kom in i värl­den, då älska­de män­niskorna mörkret mer än ljuset, ef­ter­som deras gär­ningar var on­da. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset.”

Är livet så allvarligt? Kan människan döma sig själv till mörkret? Johannesevangeliet tve­kar inte att svara ja på den frågan. Men det föränd­rar inte Faderns djupaste vilja och kärlek. ”Så sant jag lever, säger Herren, jag vill inte syn­darens död, men att han omvänder sig och får leva”.

Bredvid fariséernas högmod står den blindföddes redbarhet och ödmjukhet. Det är den­na ödmjukhet som blir upplyst och kan falla ner och tillbedja. Okunskap och ovilja hindrar tron. Men tron är inte bara en fråga om mänsklig insikt och vilja. Den är samtidigt något me­ra, en gåva som ges gratis. Därför är ödmjukheten avgörande. Den öd­mjuke låter sig upply­sas. Den ödmjuke ber om trons gåva. Den ödmjuke är skyddad mot alla an­grepp och får tillgång till en källa av ljus och out­tömlig glädje. Det betyder inte att allt är färdigt. Den ödmjuke kämpar och faller, men reser sig igen. Trons gåva och visshet är starkare än alla tvivel.

Detta är ”det vanliga”, den ”vanliga” kam­pen som hela tiden pågår i värl­den, i kyrkan och inte minst i klost­ret.

Vi ber i slutbönen: ”Gud, du som ger ditt ljus till varje människa i denna värld, låt din härlighet stråla i våra hjärtan, så att vi genom kärlekens tankar, ord och gärningar kan leva till din ära. Genom Jesus Kristus, vår Herre.”

Amen.

                                                                                                    pater Ingmar Svanteson