Predikan 4 Påsksöndagen 2020

Predikan 4 Påsksöndagen 2020

Apg 2:14a, 36-41 Ps 23 1 Pet 2:20b-25  Joh 10:1-10

Herdens röst i coronatider

Många hade önskat att corona-krisen snart skulle vara över, men vår statsminister sade i förr­­­går att det kan ta lång tid. Var det ett dåligt budskap? Svaret är inte givet. Också en kris kan bli till välsig­nelse. Aposteln Paulus berät­tar hur han gör motgångar och svårigheter till redskap för rätt­färdigheten[1]. Inled­ningen till herdekapitlet i Johan­nes­evangeliet, da­gens evangelium, visar vä­gen. Innan kapitlet talar om den gode Her­­den, berättar det om en grind och varnar för tjuvar och rövare. Något “kärvt” bere­der väg för det goda. En kris kan leda till något gott, också när den blir längre än vi först öns­kat.

    Bilden av grinden har sin förklaring i dåtida fårskötsel. Flera fårhjordar samlades om natten i samma fårfålla. På morgonen hämtade varje herde sina får och förde dem ut på bete. De rätta herdarna gick i allas åsyn in genom grinden, till skillnad från tju­var och rö­vare som klättrade in på andra ställen. Jesus syftar på fals­ka herdar, ute i onda avsikter.

Jesus uppträder offentligt bland män­niskorna och kallar dem till tro och efterföljel­se. När han av stora rådet ut­frågades om sin lära, hän­visade han till dem som lyssnat på honom. De kunde ge besked om vad han sagt. Paulus säger att han öp­pet läg­ger fram sanningen och överlåter åt varje människa att själv bedöma ho­nom. Ing­en hem­lig lära bara för de invigda. Bibel och ka­tekes kan köpas i bokhandeln. Att tron inte kan förstås utan vidare är en annan sak.

Men bilden av grinden innehåller mer än så. Jesus kal­lar sig själv för en grind: “Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad.” I Jo­hannesevangeliet är det ett genomgående tema uttryckt med olika bilder. Jesus är dörren, eller vä­gen, till Fa­dern. I bergspredikan ta­lar han om den trånga porten som leder till livet, me­dan den breda vä­gen leder till för­därvet.

Båda bilderna behövs, bå­de den om grinden och den om herden. Inte bara den “var­ma” bilden av den gode herden, utan också den “kärva­re” bilden av grinden.  Män­­ni­skan behö­ver både stränghet och mildhet. Stränghet för att inte gå vilse, mild­het för att inte hamna i förtvivlan. Jesus varnar för de falska profeter som samlar i egna fållor eller för vilse, även om de i början låter lockande. Benedictus uppmanar klostret att noggrant pröva kandidater till klosterlivet, inte minst i lydnad och förödmju­kelser. Kyrkan har smärt­samt påmints om nödvändigheten att pröva dem som menar sig ha en prästkallelse.

Men varje människa har invärtes både grind och herde - det egna samvetet. En röst från människans eget inre säger: “Vänd dig bort från det onda och gör det goda”. Den förföriska rösten loc­kar in i förrädiska handlingar och tankegångar. Ofta med hjälp av oordnade böjelser och känslor: begär, självömkan, bedrövelse, vrede, avund, trög­het, högmod.   

Vakthållning vid grinden behövs ef­tersom frestelsen inte upphör så länge männi­skan lever. Samvetet kan inte ta semester. De ingivelser som vill pas­sera genom hjärtats grind måste prövas. De onda måste avvisas, ju snabbare desto lättare är kampen.

Cassianus säger att vi inte kan hindra tankens kvarnar att mala, men vi kan välja vad för slags utsäde vi låter komma in mellan tan­kens kvarn­stenar. Det go­da utsädet är Guds ord och bön.

Ingen tvingas att följa samvetet. Jesus kallar på sina får, men tving­ar ing­en att följa honom. Men hur vi än reagerar på samvetets röst får det följder. Den som lyder sam­ve­tet upptäcker att det blir den bästa rådgivare och vän som finns. Psaltaren kallar det “en ljuvlig lott, som ger mig råd. Mitt inre förmanar mig om nat­ten”. Lärjungen lär sig känna igen den gode herdens röst i det egna samvetet.

Medan den som nonchalerar eller kör över sitt samvete mår allt sämre och dess­utom blir allt dövare, utan att för­stå varför. Han/hon blir allt mer skeptisk både till Jesu anspråk och till kravet på vak­sam­het. Till slut vill han inte höra talas om vakthållning alls, ännu mindre om den trånga por­ten, bara om tröst i eländet.

Därför behöver hon höra om “grinden” för att bli mottaglig för evangeliet om den go­de her­den. Prövningen och särskiljandet behövs hela tiden, också bland dem som gått i kloster eller sitter i kyrkbänkarna. Re­dan vid samvetets grind visar det sig vem människan väljer att följa.

    Den gode herden har inte kommit för att göra det svårt för människan, utan för att fåren skall föras på grö­na ängar och få tillgång till liv, liv i överflöd. Fåren får “gå ut och gå in och finna bete”. De kan fortfarande fångas av lockande röster som leder vilse. Men de skyndar sig att lyssna och då öppnas alltid en väg till­baka. Rösten tystnar inte och fåren lär sig mer och mer att skilja den från förföriska röster. De upptäcker välsignel­sen av att hålla vakt vid hjärtats dörr.

    De lär sig upptäcka den gode Herdens ledning. Också när det ser hopplöst ut, ock­så i dödsskug­gans dal. De upptäcker välsig­nel­sen av att lyssna och lyda. “Din käpp och stav gör mig trygg.” Också bekymren kan hållas på plats. Bägaren flödar över, också “i mina fienders åsyn”, också när tankarna är som mest plågsamma.

    Också corona-tider kan bli till välsignelse, också när den blir längre än väntat. Vi skall ju enligt aposteln “tacka för allt”.

    Må det om oss kunna sägas: “Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt till­baka till era sjä­lars herde och vårdare”.

    Amen.

                                                                                                    pater Ingmar Svanteson

[1] 2 Kor 6:3-10.

Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson är katolsk präst och benediktinmunk i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall i östra Skåne. Pater Ingmar publicerar sina texter på klostrets hemsida klicka här

Pater Ingmar