Predikan 29 söndagen under året 2023
Jes 45: 1, 4-6; Ps 96: 1, 3-5, 7-10; 1 Thess 1: 1-5a; Matt 22: 15-21
Viktigt, men inte det viktigaste
”Den som gräver en grop för andra, faller själv i den.” Fariséerna fick smaka den medicinen när de gillrade sin fälla för Jesus. De ställde frågan: ”Är det rätt eller inte att ge kejsaren skatt?”
Bakgrunden var den förhatliga skatt som romarna hade pålagt det judiska folket. Den skulle betalas med ett mynt, en denár, som ungefär motsvarade en dagslön. Myntet bar en bild av kejsaren och en text: ’Tiberius, son av den gudomlige Augustus’. Att använda detta mynt uppfattades av judarna som avguderi och ett svek mot tron på den ende och sanne Guden. Somliga vägrade ett avlägga skatten, men de flesta fann sig i det med en tyst reservation. Fariséerna hycklar först beundran och respekt för Jesus: ”Mästare”, säger de vördnadsfullt, ”vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen.” Om Jesus hade svarat att man kunde betala skatten, hade de kunnat anklaga honom för bristande tro på Israels Gud. Om han hade uppmanat till skattevägran, hade han kunnat anklagas för uppror mot den romerska överheten.
Jesus märker deras onda avsikt och undviker suveränt fällan. ”Hycklare”, säger han, ”varför vill ni sätta mig på prov?” Han går listigt till väga. Han ber dem först visa fram ett mynt. De räcker fram en denár och han frågar: ”Vems bild och namn är det här?” De svarar aningslöst: ”Kejsarens”. Jesu svar kommer direkt: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”. De häpnar och går sin väg, överlistade. ”Den svekfulle möter du med list”, sjunger psalmisten. Jesus äger inte bara duvans oskuld utan också ormens list.
Också första delen av Jesu svar, ”att ge kejsaren till som tillhör honom”, har spelat en viktig roll i kyrkans historia. Också i hennes sociallära. Kyrkan vill inte grunda någon gudsstat. Hon respekterar de rättvisa lagar som samhällets egna legala instanser stiftar. Paulus skriver i Romarbrevet: ”Ge alla vad ni är skyldiga dem, skatt, tullar, respekt, vördnad”. I Jesusordet ser teologin också ett stöd för att respektera vetenskap och mänskligt förnuft. Tron behöver förnuftet. Kyrkan vet också att hon själv måste lyssna till vetenskapen, när denna talar med sin egen kompetens. Att ge kejsaren det som tillhör kejsaren är viktigt, men inte det viktigaste.
Det viktigaste hör den som har öron att höra med: ”Ge Gud det som tillhör Gud.” Myntet hade en bild, som visade dess ägare. Redan tidiga kyrkofäder påminner om att människan till sitt inre själv liknar ett präglat mynt. Hon är skapad till Guds avbild. Hon tillhör Gud. ”Frambär er själva som ett levande och heligt offer, er andliga gudstjänst”, skall aposteln senare säga.
Det är vad vi gör i den heliga eukaristin. Där bär vi fram våra gåvor och ställer dem till Guds förfogande. Liturgiskt ser vi det i offertoriet. Systrarna bär ställföreträdande fram bröd och vin, de gåvor som skall konsekreras, symboler för oss själva. På altaret förvandlas de framburna gåvorna till vida större gåvor, Kristi förvandlade och förhärligade kropp och blod. Och det påverkar allt. En benediktinsk röst säger: ”Det är den största tjänst de troende kan utföra för sina medmänniskor, viktigare än någon annan tjänst och insats.” Det är grunden till all mission.
Vi följer Jesu befallning: ”Ge Gud det som tillhör Gud”. För att hela livet skall bli eukaristi, det är tacksägelse.
Lovad vare vår Herre Jesus Kristus, som lägger sitt liv i kyrkans och våra händer för att förvandla oss och hela tillvaron.
Amen.
pater Ingmar Svanteson