Predikan. 27 söndagen under året 2017
Jes 5:1-7; Fil 4:6-9; Matt 21:33-34
Varför de troende inte bär frukt
Världen gläder sig över de kristnas synder och de troende sänker sina huvuden i skam. Men det gäller inte bara de skandalösa synderna. Det kan bli den egna plågsamma och personliga frågan: Varför bär mitt liv så lite frukt?
Vi hörde i första läsningen om en man som anlade en vingård. Det börjar i stor glädje, som en sång – ”Jag vill sjunga om min vän, min väns sång om hans vingård” – men sången tystnar. Ägaren väntade sig söta druvor, men vingården gav sura. De som lyssnar får själva svara på frågan vad han skall göra med sin vingård. Han tar bort dess stängsel och mur. Vingården trampas ner och fördärvas. Ty vad skall han med en vingård som inte bär den avsedda frukten? Det är en liknelse, men betydelsen är tydlig. Vingården är Israels hus och Juda folk. Frukten är deras sätt att leva. Gud väntade rätt, men fann orätt. Han väntade trohet men fann otrohet, vilddruvor i stället för äkta druvor.
Jesus använder samma bild i sin liknelse. En jordägare anlägger en vingård och arrenderar ut den. När ägaren skickar sina tjänare för att hämta sin del av skörden grips de av arrendatorerna. Tjänarna pryglas och dödas. De som hörde Jesus tala hade inte svårt att förstå vad han syftade på. Vingården var Israels folk och när Gud skickade profeter för att påminna dem om Guds förbund och lag, så avvisas de, som tjänarna i Jesu liknelse. Det hela upprepas. Gud har sänt en rad profeter för att föra folket tillbaka till Guds vilja och förbund, men folket stänger öronen för varningarna och framhärdar i att gå egna vägar. Till slut sänder ägaren sin egen son och hoppas att de skall ha respekt för honom. Men också sonen släpas utanför vingården och dödas. Översteprästerna och de äldste förstår att han talar om dem och planerar att gripa honom.
Förstår vi att Jesu liknelse handlar om oss, de troende i den kristna kyrkan? Vi som är Guds älskade vingård, planterade i hans heliga kyrka, planterade för att bära frukt, en frukt som vittnar om och förhärligar Gud. Omslutna av stängsel för att skydda oss mot fientliga angrepp. Skyddade av ett vakttorn, som är Guds ord. Rikt begåvade med heliga sakrament, varav det förnämsta är den heliga eukaristin. Pressgropen i vingården användes för att förvandla druvorna till ädelt vin. Eukaristin, frampressad ur Kristi lidande, ger de troende Kristi eget heliga blod. Allt ges oss för att vi skall bära frukt. Förstår vi att det handlar om oss? Insikten är olika bland dem som deltar.
Det finns de som inte alls frågar efter att bära frukt. De vill visserligen ha namn om sig att vara kristna, men de vill inte höra om sina synder. De tror att allt är i sin ordning. De vill gärna höra de trösterika ord som Paulus yttrade i andra läsningen: ”Gör er inga bekymmer”. Men de hör inte fortsättningen om att åkalla och be. Ännu mindre vill de höra om det som är ”upphöjt, rätt och rent och allt som kallas dygd”. De använder Gud och kyrkan för att det gagnar deras egna tankar om ett gott liv. De är sovande, andligt sett, och vill inte bli väckta. Men det är just vad som måste ske. De måste först vakna och förstå att det är Gud som givit dem livet och deras fria vilja. Ingenting är självklart. Allt är en gåva av Gud, som har rätt att förvänta sig trohet och lydnad av varje människa. Han skall en gång döma alla människor efter hur de förvaltat de gåvor de har fått. Den andligen sovande är fångad av världsliga och förgängliga ting. Hon bekymrar sig varken om sin eviga salighet eller om att bära frukt. Den som sover måste vakna upp innan det är för sent. Ingen som hör detta kan skylla på att han inte blev varnad.
Det finns andra som försöker bära frukt, men mest som ett moraliskt projekt. De vill bli goda människor. De kanske gör försök och stora insatser, men med tiden går det allt trögare. När kraven skärps försöker de förklara bort dem som överdrivna, eller också sänker de ribban. De menar sig inte vara sämre än andra och tänker att de gör så gott de kan. De talar gärna om människans svaghet, men vill inte höra om att göra bot och bättring. Dessa behöver förstå att den egna viljan inte räcker ända fram. De behöver ljus, ett ljus som tränger in i hjärtat och avslöjar själviskheten i hela sin fulhet. Deras omvändelse var mest ett mänskligt företag. De kanske valde, ”avgjorde sig”, men förstod inte att de var utvalda. Dessa behöver be om den salva som öppnar ögonen så att de lär känna sig själva och den egna självupptagenheten.
Det finns också de som på allvar sörjer över att de bär så föga frukt. De vet att det inte är buden det är fel på. De har förstått att felet sitter hos dem själva, inne i hjärtat. De sörjer uppriktigt över sin bristande kärlek, men börjar förstå att deras egen kraft inte räcker. De plågas av att det goda de vill, det gör de inte, och det onda de inte vill, det gör de.
Då måste Gud använda andra medel, lidande och motgångar. Skriften säger ju: ”Det är genom mycket lidande och bedrövelse vi måste ingå i Guds rike”. Och vidare: ”Innan jag fick lida for jag vilse”. De kan känna igen sig i profetens beskrivning av vad som hände med vingården. Mur och stängsel rivs ner. Det som tidigare gav skydd och glädje finns inte mer. Hjärtat liknar mest den nedtrampade och fördärvade vingården. Själen är utblottad på den glädje de kände i tidigare skeden av sitt kristna liv. Nu råder bara tomhet och natt. Ibland angrips hon av brutalt onda och orena tankar, som känns som inre tortyr. Bönen blir ett äkta rop: ”Gud Sebaot vänd åter… Skydda trädet som din högra hand har planerat”.
Till denna plågade själ säger Jesus det han sade till översteprästerna och de äldste: ”Har ni aldrig läst vad som står i skrifter: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon”. Jesus fortsätter att fråga: Har du inte läst att natten skall lysa som dagen? Det är i denna natt som Jesus uppstår från de döda. Genom sin Ande förmedlar han nytt liv till den förödmjukade och utblottade lärjungen. Nu börjar livet, det nya livet. Det lagen inte kunde göra, då den var försvagad av synden, det gjorde Gud. Han gjorde människan fri från syndens och dödens lag. Anden som uppväckte Jesus från de döda tar sin boning i den människa som följer Jesus och bär sitt kors ända till slutet. Anden skall göra den dödliga kroppen levande genom att ta sin boning i henne. Då, men först då, är omvändelsen fullbordad. Anden vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Då har människan skydd i Jesus Kristus. Hon ber på ett annat sätt. Hennes egna ord har tystnat. Anden ber i henne.
Då bär hon också frukt, en frukt som består och som förhärligar Gud.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
