Predikan. 27 söndagen under året 2015

1 Mos 2:18-24 Heb 2:9-11 Mark 10:2-16

Ett glädjens och enhetens tecken

I dag inleds en s.k. biskopssynod i Rom. Biskopar från jordens alla hörn samlas för att under tre veckor samråda om familjens kris och uppgift. Det kan inte vara någon tillfällighet att denna söndags läsningar handlar om äktenskapet.

Det är lätt att tappa modet när vi hör Jesu ord. Vi har blivit så vana vid trasiga och upp­lösta äktenskap att Jesu ord lätt ger dåligt samvete eller får många att känna sig utanför. Däremot förstår vi lätt Mose lag, som tillåter skilsmässa. Det enda som behöv­des var ett skils­mässobrev. Med ett sådant brev var man fri att ingå ett nytt giftermål. Men så var det inte tänkt från början. Jesus sä­ger: ”Där­för att ni är förstockade skrev Mose denna be­stämmelse.” Människan har blivit blind och döv för Guds mening med äktenska­pet.

Jesus vill få människan att lyssna, inte till en strängare lag, utan till hur det var tänkt från början, före syndafallet. Han har kommit för att återupprätta den fallna skapelsen. Han vill öppna våra ögon för äktenskapets skönhet och gåva. Vår påve Franciskus säger att fa­miljen är Guds vackraste skapelse. Det behöver inte vara något fullkomligt äktenskap. Skönheten finns där under ytan, också där vi mest ser avigsidor. Gud har givit oss denna gåva från begynnelsen. Han har ju skapat allt med ”vishet och kärlek”. Liksom celibatet är ett tecken för hela kyrkan, så är också äktenskapet ett tecken, ett enhetens, kärlekens och glädjens tecken. Äktenskapet har ”en egen nådegåva inom Guds folk”.

Ursprunget hörde vi i första läsningen, där Gud konstaterar: ”Det är inte bra att mannen är ensam”. Vi kan lika gärna säga: ’Det är inte bra att människan är ensam’. Djur och natur räcker inte för människan. Adam, det betyder människan, behövde ”någon som kun­de va­ra honom till hjälp”. På latin heter det: någon ”som är lik honom”. Människan kan ba­ra kän­na sig själv genom ett ”du”. Först genom den andre kan hon upptäcka att hon är lik Gud, att hon är skapad till Guds avbild. Den sanne Guden är gemenskapen mellan Fadern, So­nen och Anden. Fadern ger sitt liv åt Sonen, som ger det tillbaka till Fadern, i Anden som är kärleken. När mannen ser kvinnan förstår han att han är kallad att ge sig själv till henne. Guds avbild fullbordas när kvinnan skapas. I denna ömsesidighet återspeglas Guds egen härlighet. Genom dessa två, helt jämlika personer, upptäcker båda att de är till för varand­ra. Båda är kallade att utge sig för den andre och därmed återspegla Guds innersta. På­ven Johannes Paulus II säger att också mannens och kvinnans kroppar avslöjar livets me­ning: ”Kroppen uttrycker kärleken genom vilken människan blir till gåva, vilket är uppfyllel­sen av livets djupaste me­ning.”

När mannen led av sin ensamhet kunde man ju väntat sig att Gud skulle skapat en man till, en medbroder och partner vid hans sida. Men, och däri ligger hemligheten, den jämlika hjälpen är samtidigt olik. Adams och Evas jämlikhet och fullkomligt lika värde utesluter inte en radikal olikhet. Avsikten är att något nytt skall uppstå. ”Så är de inte längre två, utan ett kött.” Olikheten är given för en­hetens och kärlekens skull. Därför kan en kyrkofader (Chry­sostomos) formligen förbanna försöken att upphäva skillnaden mellan man och kvinna. Det som står på spel, då som nu, är kärleken och enheten, den enhet som förutsätter olik­het för att skapa något nytt. Det är denna skapelsegivna goda ordning som ifrågasätts och indirekt hotas, när man försöker jämställa homosexuella parförhållanden med äktenskap. Det behövs en man och en kvinna, varje barn vet det ju, som redskap för det nya som in­går i Guds plan. Mannens och kvinnans ollikhet bär på en hemlighet, ett frö till något nytt.

Kyrkofäderna ser i detta dessutom en antydan om något ännu större. Gud låter en tung sömn falla över Adam. Vågar vi kalla det den första operationen under narkos? Ur man­nens sida ska­pas kvinnan. Däri ser de en hemlighetsfull och skimrande profetia om det som hände på Golgota kors. Sedan dödens sömn fallit över Jesus rinner blod och vatten fram ur hans öppnade sida. Det är kyrkans födelse, hon som växer till genom vattnets och blodets sak­ra­ment. Genom dop och euka­risti blir hon moder till många barn.

Äktenskapets enhet blir en bild för enheten och kärleken mellan Kristus och hans brud, kyrkan. En båge slås från skapelsens begynnelse till skapelsens fullbordan i Uppenbarel­seboken. I mänsklighetens slutkapitel ser vi bilden av Lammets bröllop med sin brud. Him­len liknas vid ett bröllop! Därmed blir äktenskapet en bild, inte bara för den återställda ska­pelsen, utan också för himmelriket. Inför Jesus, det kosmis­ka lammet, blir alla männi­skor Kristi brud. Inför Gud blir både män och kvinnor femi­nina.

I varje äktenskap finns detta, mer eller mindre fördolt. Men det finns där, ty Gud har sammanfogat dem. Med kraften i sin kärlek. Kyrkan kallar det ett sakrament. Makar­nas kallelse är att låta det växa fram. I vardagens omsorger. Genom att be om och ta emot förlåtelse. I varje gest och handling av respekt och kärlek. I varje försök att börja på nytt. Och, tro mig, vi som inte är gifta gläder oss. Skatten finns där och den skymtar fram när ni minst anar det.

Den finns där också i det äktenskap som lett till separation och skilsmässa i civilrättslig mening. De som håller fast vid äktenskapets sakramentala oupplöslighet och avstår från att gifta om sig utgör ett tecken som väcker respekt, hopp och glädje. De har en särskild kallelse att dela Kristi lidande, för hans kropp, som är kyrkan.

När Kristus säger att skilsmässa och omgifte är äktenskapsbrott, när han utesluter den möjlighet som Mose gav, så betyder det att han upprättar och nyskapar den ursprungliga meningen med äktenskapet. Hans ord kan låta strängare och mera kräv­ande än Mose lag. Men orsaken ligger i honom själv, att han genom sin död och uppståndelse är början till en ny skapelse. Som vi hörde i andra läsningen: ”Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att han fick möta döden”.

När kyrkan försvarar äktenskapets oupplöslighet är det inte en lag hon för­svarar, utan tron, tron på nåden, på den oupplösliga enheten mellan Kristus och hans brud, kyrkan. Gud har själv i Kristus fogat samman oss med sig. Han har gjort det genom sitt lidande och sin död. Det är den tron vi lever av och vittnar om, antingen det är celibatären som härdar ut med sin egen svaghet och sina medsyskons brister, eller det är maken/makan som håller fast vid sitt äktenskap. Människans otrohet kan inte göra hans trofasthet om intet.

Det är Kristi trofasta kärlek till sin brud, den heliga kyrkan, som återställs i oss genom botens sakrament och som förnyas och får näring i den heliga eukaristin, försmaken till den stora bröllopsmåltiden.

Amen.

                                                                                                                     pater Ingmar Svanteson