Predikan 25 söndagen under året 2022
Am 8: 4-7; Ps 113: 1-2, 4-8; 1 Tim 2: 1-8; Luk 16: 10-13
Bön för makthavarna
I söndags gjorde vi två saker för vårt land. Vi röstade och vi firade mässa. Idag, och varje söndag året runt, fortsätter vi att be för dem som får uppdraget att styra och leda.
Det är lätt att fångas av förakt för dem som har makten. Man talar om ”politikerförakt”. Men kyrkan föraktar inte dem som har samhällelig auktoritet. Med hänvisning till fjärde budet – Hedra din fader och din moder – uppmanar hon oss att hedra dem som av Gud har fått myndighet och ansvar i samhället. Det utesluter förvisso inte kritik, men förakt är inte den kristna hållningen. När bad du för dina politiska motståndare sist? I dagens andra läsning uppmanar aposteln oss till ”bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt”. Från första tid har kyrkan sett det som sin plikt att be för dem som har makten. Det var inte självklart. Skulle man be för dem som mötte kyrkan med smälek, motstånd och ibland blodig förföljelse? I de äldsta dokumenten om kristen gudstjänst ser vi hur kyrkan alltid har bett, inte bara för de svaga, utan också för makthavarna. ”Löna inte ont med ont, utan besegra det onda med det goda”, hade aposteln skrivit till de kristna i Rom, den stad där kejsaren residerade. Att be för kejsaren var också en markering, eftersom denne krävde tillbedjan av sina undersåtar. Bönen var en stillsam påminnelse om att han bara var en människa. Men det kunde kosta. Att vägra bara några rökelsekorn inför kejsarens bild kunde kosta livet. Idag kan man bli socialt utstött och mista sitt arbete om man inte instämmer i det politiskt korrekta, till exempel vägrar att delta i aborter.
När och var bad man för makthavarna? Apostelns ordval visar att det framför allt skedde i eukaristin, kyrkans viktigaste bön. I kyrkans centrum, vid hennes altare, har man från första tid bett för ”kungar och alla som har makt”. Det är kyrkans viktigaste tjänst för vårt land och vår värld.
Indirekt visar aposteln hur vi skall se på vår omgivning och våra medmänniskor. De är inte främlingar eller fiender, även om de står långt från kristen tro och kanske bekämpar den. De är medmänniskor med ett uppdrag, skapade av vår gemensamme Fader och återlösta av hans Son. De som har makten har fått den av Gud, även om de inte själva vet om det. Pilatus fick höra det av Jesus: ”Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte fått den från ovan”. De har uppdraget att eftersträva det gemensamma bästa, fred, rättvisa och frihet, de tre ting som kyrkan ber om för makthavarna i långfredagens stora förböner, men som på olika sätt ingår i varje söndags förbön. Guds folk fullgör den prästerliga uppgift de fått i dopet. Också om man lever i kloster. Staretsen Siluan säger att munkens huvuduppgift är att be för hela världen.
Aposteln ger en motivering för sin uppmaning: ”så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt”. Bakgrunden till hans ord är att de första kristna ofta beskylldes för att vara fiender till staten eller till den gemensamma ordningen. Det ligger inte så långt från dagens medvetna försök att marginalisera kyrkorna och göra tron till en privatsak. ”Tro vad ni vill, men blanda inte in det i politiken.” Sådana krafter riskerar att såga av den gren makthavarna själva sitter på. Intolerans mot och okunnighet om tro och religion leder i slutändan till ett omänskligt samhälle. Kyrkans moraliska röst i den politiska debatten är inget knep för kyrkan för att skaffa sig egna fördelar. Kyrkan vill bidra till ett samhälle som gagnar alla och det gemensamma bästa. Vad skulle inte kunna hända om alla i riksdagen tog sig tid att läsa Den katolska socialläran? Men det är kanske för mycket begärt, nyutgåvan är ju på över tolv hundra sidor.[1]
Ändå är kyrkans huvuduppgift inte den politiska. Vi hör det när aposteln säger att bön för alla som har makt är ”riktigt och behagar Gud vår frälsare”, men sedan direkt fortsätter och säger att denne Gud ”vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen”. Kyrkans bön för alla makthavare växer fram ur hennes tro på den ende sanne Guden, allas Skapare och Räddare. Hon vittnar om något utöver människans egna försök att finna svar på både samhällsfrågor och frågorna om livets mening och mål. Avgudar, särskilt mammon, är grymma potentater. Förr eller senare lämnar de människan i sticket.
Kyrkan bekänner en Gud och en förmedlare mellan Gud och människor! Det är provocerande, men hon skulle svika både Gud och människor om hon reducerade sig själv till en religion bland andra. Det starkaste skälet till hennes frimodiga budskap är att denne ende förmedlare, vår Herre Jesus Kristus, gav sig själv till lösen för alla. Han gav sitt liv för att lösa och befria alla människor från hennes värsta fiender, tomheten, mörkret och ångesten. Eller med klassiska ord: synden, döden och djävulen. Vår Herre Jesus Kristus är vittnesbördet om Guds vilja att ”alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen”. Det är förvisso anspråksfullt, men knappast hotfullt.
Varje gång vi firar eukaristi ber vi och bekänner vår tro på ”en enda Gud” och ”en enda Herre”. Därför ber kyrkan för hela världen och infogar sin och hela världens nöd i Kristi lidande och offer, i hoppet om ”nya himlar och en ny jord”.
Eukaristin rustar oss för vittnesbördet, i ord och handling. Så att hela världen dras närmare den kosmiska tacksägelsen i tidens fullbordan, där Gud blir allt och i alla.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
[1] Den katolska socialläran. Veritas 2019.