Predikan 24 juni 2023, S. Johannes Döparens födelse
Jes 49: 1-6; Ps 139: 1-3, 13-15; Apg 13: 22-26; Luk 1: 57-66, 80
När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. Munkarna kände igen sin kallelse i hans och de andra profeternas.
Om vi jämför profeten med prästen ser vi profetens kallelse tydligare. De samarbetar i varje mässa. Prästen tar profetens ord i sin mun och säger: ”Se Guds lamm, som borttager världens synd.”
Ändå är de olika. Prästens kallelse förmedlas av Kyrkan. Profeten får den direkt från Gud. Ibland redan innan han eller hon är född.
Det gör den inte lättare. Jeremia klagar bittert över sin kallelse. Han är utvald utan att vara tillfrågad. När han klagar, får han inget gehör.
Profeten stöter på motstånd. Hans ord liknas vid ”ett skarpt svärd”. Och när han tas emot upphöjs han lätt utöver det han är värd. Johannes måste säga att det inte är han som är Messias. Men kallelsen ger en unik närhet till Gud, direkt och oförmedlat.
Profeten vet det. När han tänker: ”Förgäves har jag mödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft”, så kan han också fortsätta: ”Dock, min rätt är hos Herren och min lön hos min Gud”.
Salomo säger att Visheten ”frambringar profeter och vänner till Gud”.
Också i vänskapen ryms en nära och tät gemenskap. Vänner är som en själ i två kroppar.
Johannes talar om sig själv som ”Brudgummens vän”, som gläder sig åt brudgummens röst: ”Den glädjen har nu blivit min helt och fullt”.
Varje kristen har en profetisk kallelse. Den frigör en sida av varje människas mysterium. Dem vi firar som profeter har därför något att säga varje människa.
De påminner om det yttersta. De talar sanning i hjärtat och med munnen. De vet: ’Min lön är hos Gud’. Och blir Guds vänner.
Profet och vän – vilken kallelse!
pater Ingmar Svanteson
