Predikan 2 Påsksöndagen 2020, Den gudomliga barmhärtighetens söndag

Apg 2: 42-47; Ps 118: 2-4, 13-15. 22-24; 1 Pet 1: 3-9; Joh 20: 19-31

Ett levande hopp

I dessa tider kunde vi knappast ha fått ett mera passande budskap än det vi hörde i andra läsningen. ”I sin stora barmhärtighet har Gud fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.” Redan orden väcker hopp och dof­tar av barmhärtighet. Denna söndag kallas ju också Barmhärtighetens söndag. Or­den återspeglar den urkristna glädjen över påsken och dopet. Vi hörde något av den glädjen i första läsningen, där det berättas hur de nydöpta hade allt gemensamt och dagligen bröt bröd med varandra i uppriktig glädje. Våra ord ur första Petrusbre­vet har sannolikt vuxit fram ur liturgin kring dopet. De som sjunger dessa ord vet sig ha fått en hisnan­de gåva, en gåva som inte hotas av något virus i världen. Gåvan kan inte förstöras, fläckas eller vissna. Inte ens döden rår på den. Gåvan kallas ett arv som vän­tar i den himmelska framtiden, men redan nu ger utdelning i ett hopp, ett levande och liv­givande hopp.

    Hoppet är grundat på Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Man kunde väntat sig att tron på sjä­lens odödlighet skulle anges som motivering för hoppet. Men grun­den är Kristi kropps­liga uppståndelse. ”Köttet är frälsningens gång­järn” sa­de den tidiga kyrkan. På latin blev det en kort och drastisk bekännelseformel: Caro car­do salutis. Fräls­ningen (salus) förmedlas genom köttet (caro) som ett gångjärn (cardo). Hoppet förmedlas genom något kropps­ligt. Vi ser det i evangeliet när Tomas får se och be­röra den Uppståndnes kropp. Den kors­fäste visar sina sår för apostlarna och särskilt för Tomas. Detta får ho­nom att utbrista och formulera sin bekännelse: ”Min Herre och min Gud”. Något av en kulmen för hela Johannesevangeliet. Det är den­na apos­toliska tro som är grunden för vårt hopp.

    För en tid sedan frågade mig en journalist om jag aldrig tvivlade. Han tänkte sig tron som en känsla, en religiös och ”andlig” känsla som lyfter och stärker övertygel­sen om en hög­re makt och mening i tillvaron. Somliga har mera av denna känsla, andra mindre, och ibland är den helt borta, bortsopad av en oväntad motgång eller orättvisa, av nå­gon kyrklig skandal eller av ondskans allmänt hänsynslösa framfart.

    Kyrkan säger, märkligt nog, att tron är ”säker”, att den ger ”visshet”. Orsaken är att tron är en Guds gåva. Tron har Gud själv som upphov och som garant, och Gud kan inte ljuga eller bedra. Tomas fick se och beröra den Uppståndne. Det röjde undan hans tvivel. Att Tomas fick se kan tyckas privilegierat och orättvist. Ändå skiljer sig inte hans vill­kor i grunden från våra. Också Tomas behövde tro för att se att männi­skan framför ho­nom var Gud. Det är ju det han bekänner: ”Min Herre och min Gud”. Så fortsätter Je­sus: ”Saliga de som inte ser och dock tror”. Det är våra villkor.

    Tron uppstår av att människan lyssnar till den gudomliga Uppenbarelsen och tar emot den. Vi får höra, både vad som hände med Tomas och allt det andra som evan­geliet vittnar om. Tron kommer av ”hörandet” säger aposteln Paulus. Inte av en käns­la med okänt ursprung. Tron är något som ges människan, en gåva. Därför bär tron en kraft i sig själv.

    Klassisk definition av tron är att människan med sitt förnuft och med sin vilja be­jakar det Gud uppenbarar. Det är nåden som drar henne till tron och som ger gåvan, men människan måste låta sig dragas. Som Tomas måste hon vilja tro, även när det tycks orimligt och övergår det mänskliga förnuftet. Tomas fick sticka handen i Jesu sida och fingret i Jesu hand. Det är vad människan gör när hon lyssnar till evangeli­ets budskap och låter det få ingång i hjärtat. Som be­kräftelse får hon beröra och be­röras av de heliga sakramenten. Varje kommunion stärker den tro som hon har beja­kat genom att lyssna i Ordets liturgi.

    Ett gammalt råd är att be om tro. ”Jag tror, hjälp min otro.” Bönen efterfrågar män­ni­skans vilja och tydliggör att tron är en gåva.

    Någon sade: ’Jag skulle vilja tro, men jag kan inte’. Frågan är om inte den utsagan läg­ger ansvaret på Gud. Som om Gud skulle kräva det omöjliga.

    Det vi kallar tvivel har ofta andra orsaker. Människan lockas av och lyssnar mera till annat än till Guds ord och den sunda läran. ­Den som inte vårdar sin tro missköter den. Eller fångas hon av läror som inte är så utmanande och snarast stöder tvivlet.

    Tomas tvivlade så länge han höll sig borta. Men hans tvivel fick inte makt över ho­nom. Han visste att tvivel är en dödlig sjukdom. Den friska sidan av Tomas ”tvivel” var att han inte ville tro bara för att de andra gjorde det. Han ville bli personligt över­tygad. Därför sökte han sig tillbaka till den apostoliska gemenskapen och Jesus möt­te honom med ömsint omsorg. Tron uppstår ur detta möte. Jesus frågar efter Tomas och han låter sig helas.

     Katekesen säger att tron kan förefalla dunkel för förnuftet och den mänskliga er­faren­heten. Ändå är tron ”säker”. ”Den säkerhet som det gudomliga ljuset ger är säk­rare än det ljus man får av det naturliga förnuftet”. ”Tiotu­sen svårigheter utgör inte ett enda tvivel”, säger den salige John Henry Newman.

    Vårt brev i andra läsningen fortsätter: ”Guds makt beskyddar er genom tron”. Och det fortsätter: ”Därför kan ni jubla. Även om ni just nu en kort tid skulle få utstå pröv­ningar av olika slag”. Aposteln jämför dessa prövningar med guldet som luttras i eld. Ordet prövning betyder att människan inte är helt utlämnad åt de onda makterna. Människan har en frihet som ingen kan ta ifrån henne. Friheten ligger i hur hon rea­gerar på det svåra. Fres­tel­sen är att lämna fokus, som Petrus gjorde när han sänkte blicken och sjönk i dju­pet, bönen tystnar och människan ger fritt spelrum åt de onda, åt tvivlande och destruktiva tan­kar­. Vi ser kampen i Psal­tar­psalmen 91. ”Nattens fa­sor, pesten som smyger i dunklet, farsoten som härjar i middagshet­tan”, bilder för fres­telser och onda tankar. Men psalmen är sam­tidigt fylld av förtrös­tan. Bedjaren får kraft att trampa på vilddjur och skorpioner. Inget får makt över den troende, om hon inte själv öppnar dörren för det. Dörren hålls stängd genom bönen. ”Han åkallar mig”, säger Herren, ”och jag svarar honom, jag är med honom i nöden”. Det som Tomas fick se i tro bekräftar att Herren är med i nö­den. Det är detta som skil­jer en hopplös situation från en pröv­ning. Herren prövar inte människan över hen­nes för­måga, eftersom han har varit och är med i nö­den. Såren är ”bevisen”. Han prö­var för att luttra och rena och stärka sina lärjungar i hoppet och i kär­leken. Ge­nom prövning­en vill han ge dem mera av sin barmhärtighet, så att de till och med kan jubla i out­säg­lig, himmelsk glädje.    

Tomas uppmanades att sticka sitt finger i Jesu händer och sin hand i hans sida. Redan profeten hade förutsagt det: ”I hans sår blir vi helade.” Såren i den Uppstånd­ne har ändrat karaktär. De är förvandlade och förvandlar dem som tar sin tillflykt till dem. Det sker i varje eukaristi, i läsning och bön och i kärleken till nästan. De troen­de förenar sina lidanden med den Herre de tror på. De får del av det liv­givande hop­pet.

”I sin stora barmhärtighet har Gud fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.”

Därför instämmer vi i den tro som Tomas vittnade om.

Amen.

                                                                                                  pater Ingmar Svanteson