Predikan 17 söndagen under året 2023

1 Kung 3: 5, 7-12; Ps 119: 57, 72, 76-77, 127-130; Rom 8: 28-30 Matt 13: 44-52

Det dyrbaraste

Vad är det dyrbaraste och mest värdefulla i våra liv? Finns det något som är viktigare än allt annat? Eller är det flera ting som blivit lika mycket värda? Hälsa, familj och vänner, so­cial och ekonomisk trygghet, arbete, framgång och karriär, och bredvid detta också tron? som då blivit en gåva bland många andra, ungefär likvär­diga. Det är avguderi och vi bryter mot första bu­det: ”Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig”.

     Dagens evangelium berättar om en man som funnit en skatt i en åker. Åkern var inte hans. Därför gömmer han skatten igen, går och säljer allt han äger, för att kunna köpa åkern och ta sin skatt i besittning. Allt annat blir mindre värt när han upptäckt denna skatt. Likadant med köpmannen som finner en särskilt dyrbar pärla. Han säljer allt annat för att köpa just den pärlan.

    Det är inte ett moraliskt krav eller ett högt ideal som får människor att handla så radikalt. I sin glädje, står det, går han och satsar allt på det han funnit. Inte en berusande, kortvarig glädje. Han går klokt och målmedvetet till väga. Just för att hans glädje är så stor.

    Det är denna skimrande skatt som får Mose att ta av sig sandalerna för att närma sig den brinnande busken. Eller Abraham att lämna sitt land och sin släkt för att följa den kall­ande rösten. Det är vad som händer när de första lärjungarna lämnar familj, arbete och jor­disk trygghet för att följa Jesus. Det är det som får aposteln Paulus att arbeta mer än alla and­ra, att utstå plågor och lidanden, och ändå i glädje kunna säga: ”Allt som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust”. Det är det som får den helige Benedikt att lämna studier, nöjen och en lovande karriär i världsstaden Rom för att söka sig till en avskild grotta och där leva i tystnad, bön och avskildhet.

    Skatten går inte att beskriva i ord. Ännu mindre låsa in i ett bankfack. Jesus an­vän­der en lång rad liknelser för att vidga våra hjärtan och låta oss ana dess obeskrivliga skön­het. Som en ädelsten, som man kan vrida och vända på och ständigt upp­täcka nya facet­ter i. Skatten är dold för de världsligt kloka och framgångsrika, de som har annat i blicken, men upptäcks av dem som är som barn, som vi sjöng i versen före evangeliet. Himmelriket kal­las den. Je­sus sä­ger att det riket är nära där han är. ”Omvänd er. Himmelriket är nä­ra.”

    Skatten skymtar fram i Guds ord och i kyrkans liturgi, också i dagens läsningar. Den för­s­ta berättade om Salomo som blivit kung efter sin fader David. Men han var ung och oer­faren. Ändå måste han som kung vara domare för Israels folk och kunna skilja mellan gott och ont. I en dröm säger Gud till honom: ”Be mig om vad du vill att jag skall ge dig”. Salo­mo bad inte om rikedom eller om seger över sina fiender, inte om hälsa och en fram­gångs­rik politik. Han bad om ett lydigt hjärta, om förmåga att skilja mellan gott och ont. Han bad om klokhetens gåva, om förmågan att se klart och låta sitt hand­lande styras av denna klarsyn, han bad om nå­degåvan att skilja mellan andarna och kunna urskilja vad som är Guds vilja. De tidiga munkarna såg ögat som en symbol för denna gåva. Ögat ger ju ljus för hela kroppen och kan vara en bild för det ljus som belyser hela livet. Det är urskilj­ning­ens och det goda omdömets gåva, alla andra dygders moder och vägle­dare. Den helige Benedikt ägde den och den präg­­lar hans klos­­terregel, förmågan att finna kungsvägen, den gyllene medelvä­gen, mel­lan de förrädis­ka dikena och de ensidi­ga ytter­ligheterna.

    Salomo är vårt föredöme främst däri att han ödmjukt bad om denna gåva. Han insåg sitt behov. Han förstod att utan Guds ljus var han skumögd och lättlurad av vilseledande ljus och för­rädiska ”visioner” och ”syner”. Därför bad han Gud om hjälp att fullgöra det uppdrag han fått. Han bad om förmågan att skilja mellan gott och ont. De första munkarna lär oss att första ste­get på vä­gen till denna discretio,eller klokhet som det senare skall kallas, är ödmjukhet. Den öd­mjukhet som ser sina brister och som ber om det han sak­nar. Den öd­mjuke vågar be om råd och vägledning både av Gud och av någon som kän­ner vä­gen och ser klarare. Inte för att slippa det egna an­svaret. Tvärtom. Salomo fick själv döma i en mängd fall. Men då med den gåva, den inre kompass, han hade fått av Gud.

    Salomo visar oss det allra viktigaste, att vi ber om förmågan att se och bedöma för att också kunna handla rätt. Skat­­ten består i att Gud hör vår bön och ger oss den klarsyn vi behö­ver. Kanske måste vi be länge utan att märka något svar. Men i efterhand upptäc­ker vi, kanske till vår förvåning, att Gud hör vår bön, att han leder den ödmjuke rätt.

    Också i dagens andra läsning glimmar skatten fram. Denna gång för den som drabbats av lidande och prövningar, aposteln Paulus. Han står inte, som Salomo, i början av sin livs­­­uppgift, utan kan se tillbaka på ett liv i Herrens tjänst. Han låter en vidunderlig skatt skymta fram när han säger: ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”.[1] Allt, vad som än händer, tar Gud i sin tjänst för att leda oss till målet. Ofta tänker vi ju att det svåra som drabbar är något som skiljer oss från Gud och det goda. Aposteln förnekar inte det svåra, men han vittnar om att Gud i Kristus har makt och kärlek att ta också det onda och svåra i sin tjänst. Ingenting kan skada den som älskar Gud. Varken sjukdom eller när­ståendes död, motgångar eller förtal, svek eller orättvisor, frestelser eller anfäktelser. Bara en sak skadar människan i hennes innersta: att hon själv vänder sig bort från Gud, låter bönens låga dö och bejakar frestelsen till synd. Men den ödmjuke kan ingen makt rå på. Vi ser det i helgonens liv. Tydligast i Jesu eget liv, hur Gud vänder de onda anslagen till godo och låter den korsfäste uppstå från de döda.  Hur djävu­len förlorar, när han tror sig ha vun­nit över Guds egen Son. ”För dem som älskar Gud sam­verkar allt till det bästa”. Att kunna besvara Jesu fråga till Petrus är till slut det enda viktiga för att nå målet i våra liv: ”Älskar du mig?” 

    Det är den dyrbara gåva som utgjutits i våra hjärtan genom den helige Ande, och som ges oss på nytt i den eukaristi vi nu firar. Det är det dyrbaraste vi äger, skatten och pärlan i våra liv. Låt oss därför följa den helige Benedikts uppmaning och ”ingen­ting föredra framför kär­le­ken till Kristus”. 

    Amen.

                                                                                  pater Ingmar Svanteson

[1] Översättningen tagen från 1917. I bibel 2000 finns i en not en liknande formulering.