Predikan 16 söndagen under året 2023

Vish 12: 13, 16-19; Ps 86: 5-6, 9-10, 15-16a; Rom 8: 26-27; Matt 13: 24-43

Den milda allmakten

Varifrån kommer det onda? Varför utför människor onda gärningar? Olika vetenskaper, psykologi, genetik, sociologi, försöker förklara varför människor utför sådana handling­ar. Och myc­ket kan förklaras – men inte allt. Inför de grövsta brotten står spe­­­­­cialister­na ofta hand­fallna. Ett verktyg för att förstå det onda finns inte längre i vår efterkristna kultur, att män­niskan kan synda. När hennes frihet bort­förklaras och hon berövas sitt moraliska an­svar blir ondskan ännu svårare att förstå.

Människan låter sig påverkas av felaktiga idéer och onda tankar. Men frågan kommer ändå tillbaka. Var kommer dessa ifrån? Det är som om det fanns en osynlig sabo­tör, som sår ogräs bland vetet. Evangeliets svar på varifrån ondskan kommer har en märklig aktua­litet: ”Det är en fiende som har varit fram­­­­me.” Skrif­­ten talar om en ond makt och ger den olika namn: djävul, satan, lögna­re, mörkrets furste.

Ondskans gåtfulla fenomen har ibland framställts på ett så konkret sätt att man trodde sig veta hur djävulen såg ut. Men ondskan är en andlig och därmed osynlig verklighet. Det betyder att vi måste vara mycket försiktiga med att kalla en människa för rätt och slätt ond. Inte ens ter­roristen, pedofilen eller knarklangaren. Ännu allvarliga­re blir det om man betec­k­nar andra folk eller grupper som sär­skilt onda. Däremot kan män­niskan förföras till onda handlingar och dra med andra in på ondskans planhalva. Evangeliet talade om dem som ”förleder människorna och bryter mot lagen”. När Jesus talar om förförelse blir han ohygg­ligt allvarlig.

När ondskan sticker fram sitt fula tryne är det viktigt att veta att dess makt är begränsad. Kyrkans påminner oss om att det är Gud som ”styr våra öden”. Endast Gud är all­smäktig, trots allt vi ser av ondska. Djävulen kan bara agera inom de av Gud givna ramar­na. Fien­den kan inte skapa, bara sabotera och förstöra, förvrida och förvränga. Krist­na fi­loso­fer har försökt att förklara ondskan som en ”brist på det goda”. Ondskan har ingen ”e­gen sub­stans”. Inte ens djävulen var från början ond. Skriften beskriver ho­nom som en fal­len äng­el. Vi förnekar inte ondskans realitet, men förstorar den inte heller.  

För att djävulen skall ha framgång behöver han människor. Hans huvudsakliga verk­sam­­­­het består i att fresta och förföra människan. Människan lånar sitt öra till den förföriska rösten och faller för dess frestelse. Hon är lättare att förföra när hon har då­liga kunskaper om rätt och fel, om gott och ont, eller när hon har lagt sig till med dåliga vanor.  

En munkfader, som också firas idag, den helige Johannes Cassianus, lär oss att det ba­ra finns en enda sak som är helt och hållet ond: synden eller lasten. Och den enda varelse som kan synda är – människan.

Här övergår den teoretiska frågan i den praktiska. Hur hindrar vi ondskan att påverka vå­ra liv? Den vise säger: ”Mer än allt annat – vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv”. Kam­pen mot det on­da börjar i hjärtat. Det är också i hjärtat som det onda kan avvisas. Ord­språksboken säger: ”Bättre en tålmodig man än en stark, bättre den som styr sitt sinne, än den som intar en stad”. I psal­ta­ren får vi samma råd: ”Reta inte upp dig på de onda. Stilla din harm, låt din vrede slockna, reta inte upp dig, det leder bara till ont”. Därför får abboten i den helige Be­nedictus´ regel förmaningen att ”hata det onda, men älska bröderna. Måste han tillrättavisa skall han handla klokt och inte gå för långt, så att han inte bryter sönder kärlet genom att alltför ivrigt skrapa bort rosen”.

Vad är hemligheten med detta tålamod? I första läsningen hörde vi den vise säga till Gud: ”Du förfogar över styrka, men du dömer med mildhet; med skonsamhet styr du våra öden.” Att öva tålamod är att upptäcka och låta sig fyllas av hans gudomliga mildhet. I värl­dens ögon är tå­lamod lika oansenligt som det lilla senaps­kornet, men det är det som ändå bär frukt och håller ihop gemenskapen. Eller den lilla kvan­­­titeten surdeg, som genomsyrar en stor deg. Det är dessa tålamodets och saktmodets människor som uppehåller världen, dessa vars ansikten lyser som solen, och som därmed vittnar om ondskans vanmakt.

Det betyder inte att de blundar eller blir naiva. Det onda får och måste kallas ont. Det är kyrkans otacksamma uppgift rakt in i samtiden, även om den skriar och ropar. Vi tror att Gud en gång skall skilja ogräset från vetet i en slutlig dom. Men det är Gud ensam som dömer. ”Ta inte rätten i eg­na hän­der”, säger aposteln, ”utan låt Guds vrede ha sin gång.” Aposteln fortsätter: ”Är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dric­ka. Då samlar du glö­dande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan beseg­ra det onda med det goda.”

När vi stillar den egna vreden och harmen och tuggar i oss Kristi mildhet och sakt­mod, då visar sig också ondskans vanmakt. De onda makterna får inget grepp om de saktmo­diga, ty de har del i Kristi milda allmakt. ”Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är saktmo­dig och ödmjuk av hjärtat”, säger Jesus.

Det är den makten som på korset besegrade djävulen och som inbjuder oss att bli del­aktiga av hans seger – ock­så idag i den heliga eukaristin.

Amen.

                                                                                                  pater Ingmar Svanteson