Predikan 16 söndagen under året 2022
Gen 18: 1-10a; Ps 15; Kol 1: 24-28; Luk 10: 38-42
Gästfrihetens hemlighet
Finns det något sätt att mäta ett folks kultur? – Någon kanske räknar antalet nobelpristagare. En annan måttstock är att se efter hur vi tar hand om de svagaste. Ytterligare en måttstock är att fråga hur stor gästfrihet vi har. De som kommer från ett rikt land blir ofta förvånade över den generösa gästfrihet de möter i fattigare länder. Alla kulturer, värda namnet, känns igen på sin beredskap att ta emot och betjäna sina gäster och främlingar.
Vi hör om generös gästfrihet i alla dagens läsningar, tydligast i evangeliet och i första läsningen. Abraham skyndar emot sina oväntade gäster, han bugar sig till jorden och nödgar dem att stanna. Han erbjuder vatten för smutsiga fötter och en måltid i trädets skugga. Och fort måste det ha gått, trots bristen på mikrougn. Sedan står han bredvid dem när de äter. Vi vet att Abrahams gästfrihet har inspirerat Benedictus, när han beskriver hur gäster skall tas emot i klostret.
Innan gästerna bryter upp händer något överraskande. De frågar efter hans hustru Sara och lovar att hon nästa år skall ha en son. Rollerna byts. Den som betjänat sina gäster blir själv berikad. Den generösa gästfriheten belönas med något ännu större. Vi vet att det är genom denne son, Isak, som Guds räddningsplan skall föras vidare. Samma mönster framträder i Benedictus regel, där det är munkarna som, efter att ha betjänat gästerna, själva sjunger: ”Vi har tagit emot din barmhärtighet i ditt tempel”.
I dagens liturgi låter oss Kyrkan höra om gästfriheten i Betania, där Marta och Maria tar emot Jesus i sitt hus. Maria tar plats vid Jesu fötter och lyssnar till hans ord, medan Marta ordnar med måltiden. Till slut blir Marta irriterad över sin syster och ber Jesus att säga till henne att hjälpa till med förberedelserna.
Marta och Maria – det har sagts många ord och tänkts många tankar om förhållandet mellan dessa två systrar. För de tidiga munkarna symboliserar Marta och Maria två olika sidor av varje människas kallelse. Marta representerar den nödvändiga mödan i det kristna livet, kampen mot lasterna, till exempel snålhet, avund och småaktighet. Utan sådan möda blir all andlighet ihålig och tom. Men munkarna vet samtidigt att Jesu ord om Maria står för ”det som är bäst”, ”det högsta goda”, den ”goda delen”, att lyssna till Jesu ord, att se och ta emot gästen själv.
Det gör inte gästfriheten oviktig eller överflödig, men alla dygder pekar fram emot det som är större. Mödan bereder mark för nåden och får inte bli sitt eget mål. Det yttersta målet för människan är det eviga livet, med löftet att få se Gud ansikte mot ansikte. Genom att höra på Jesu ord ser Maria en skymt av det högsta goda, det vi kallar kontemplation. Hon har funnit skatten i åkern. Bredvid den pärlan framstår allt annat gott som en blek skugga.
”Din nåd är bättre än liv”, utropar profeten. ”När jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.” Det är lika utmanande för oss som det måste ha låtit i Martas öron. Men den som har öron han hör – och gläds. Och tackar Gud för att Kyrkan bekräftar det, till exempel i den kontemplativa klosterkallelsen.
Mellan den första läsningen och evangeliet hörde vi aposteln Paulus antyda samma vidunderliga gåva. Han säger: ”Kristus finns i er, hoppet om härligheten”. Den gäst som Abraham betjänade och som Marta och Maria tog emot i sitt hus har nu flyttat in i den troendes hjärta. Det som förbereddes i Mamre och Betania når sin fullbordan.
Ändå blir inte gästfriheten oviktig. Inte heller det munkarna såg i Martas roll. Aposteln undervisar om vad det kan kosta. Han talar om sina lidanden, om motgångar, gisslande, smädelser och orättvisor. Men, och det är det märkliga, han gläder sig över dessa lidanden. De tycks ha förlorat sin makt över honom. I ett brev talar han om sårmärken på sin kropp. Det han får utstå liknar det som drabbade hans Herre. Eller snarare, Jesu lidande tycks ”fortsätta” i apostelns kropp. Det som drabbade kroppens huvud, Kristus, drabbar också hans lemmar. ”Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött.” Ordet förbryllar och utmanar. I Kristus är naturligtvis lidandet fullbordat. Men efter sin upphöjelse infogas de troende som lemmar i hans kropp. Tillsammans växer något fram som Augustinus kallar ”den totale Kristus”. I denna nya kropp är det något som ”fattas”. En utläggare (Jean Eudes, se Oremus) säger: ”Han (Kristus) har för avsikt att i oss fullborda sitt lidandes, sin döds och sin uppståndelses mysterium, ty han låter oss lida, dö och uppstå med honom och i honom.” Denna insikt ger aposteln glädje. Han får dela sin Herres lidande. Han ”gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull”.
Benedictus tvekar inte att tillämpa detta på motgångar, sjukdomar och orättvisor som drabbar i det dagliga livet, också innanför klostermurarna. Munkfadern talar om det med samma glädje som aposteln Paulus: ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.”
Paulus uppdrag är ”att låta Guds ord nå sin fullbordan.” Guds Ord är Kristus, vars verk genom kyrkan ska nå sin fullbordan. Denna fullbordan äger rum när vi bär våra lidanden i Kristi efterföljd. När vi bär fram dem i eukaristins offertorium och tar emot gåvan i kommunionen, när vi bejakar våra lidanden och gläds över dem i den dagliga mödan, då sker denna fullbordan. Aposteln kallar det att bli fullvuxen. Han vill ”vägleda alla människor för att kunna föra fram alla som fullvuxna i Kristus”.
Aposteln samlar det i en enda mening: Kristus finns i er, hoppet om härligheten. Det är som om aposteln anade tvivel hos sina lyssnare. När de ser in i sitt eget trånga och beklämda hjärta och undrar hur de själva ska nå denna frihet och denna glädje. Det känns lika bistert som tidigare. Hjärtat är trögt och har lätt att klaga och tvivla. Men hos den som, likt Maria i Betania, fortsätter att lyssna på Guds ord händer något. Hon får en gäst i sitt hus, någon som är starkare än alla onda anslag och som är oändligt barmhärtig. Den som lyssnar får besök, som Abraham i Mamre och syskonen i Betania. Och inte av vem som helst. Den andra personen i den heliga Treenigheten blir gäst inte bara i huset, utan i hjärtat. ”När jag är rädd att tappa fotfästet håller din godhet mig uppe, Herre.”
Vi är, kära vänner i Kristus, lemmar i hans lidande och uppståndna kropp. Det vi hört hända vid Mamres terebintlund och i huset i Betania, är inte bara något förflutet, det sker varje gång vi firar den heliga eukaristin och det når sin fullbordan i det egna hjärtat.
Låt oss inte tveka att öppna dörren när han knackar på. Inte minst när han inbjuder oss att bära hans kors och dela hans lidande. Lidandet förvandlas som brödet och vinet förvandlas på altaret. Hans högsta önskan är att ta sin boning i våra hjärtan. Benedictus säger att ”hjärtat vidgar sig”.
Låt oss be om öppnade ögon och villiga hjärtan för gästfrihetens gåva och hemlighet: ”Kristus i er, hoppet om härligheten”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
