Predikan 16 söndagen "under året" 2018

Jer 23:1-6 Ef 2:13-18 Mark 6:30-34

Med och utan herde

“Som får utan herde.” Orden har nästan blivit ett talesätt. Det är inte svårt att känna igen sig i evangelistens beskrivning. Människorna söker frihet och oberoende, men hamnar i vilsenhet och oro. De saknar goda och pålitliga vägledare och blir därmed lätt byte för falska ledare, som vi horde i första läsningen. Dessa varnar inte för faror, de leder inte till goda beten, utan ser till sitt eget bästa. Inte heller “hämtar de hem de bortsprungna, de letar inte efter de vilsegångna”. Beskrivningen gällde på Jeremias tid ca 600 år f. Kr, men är lika aktuell idag. De falska herdarna skall en gång få sitt straff.

Men ännu viktigare är att profeten Jeremia utlovade en profet som inte är som andra profeter. Herren säga: “Jag skall själv samla de får som finns kvar”. Denne herde skall valla sina får “så att de inte längre behöver vara ängsliga och rädda”. Så blir han mera konkret: “Ett rättfärdigt skott skall växa upp ur Davids stam. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden”. Till slut ger han denne herde ett namn: “Herren vår rättfärdighet”. Som ofta i bibeln sager namnet något om den som bär det. Den utlovade herden skall ge sina får del av sin egen rättfärdighet. Därmed är det ingen tvekan längre. Det är om Jesus profeten talar.

Därför var det helt logiskt att vi efter denna läsning sjöng psalm 23: “Herren är min herde”. Det är denne herde som ser på människoskarorna som sökt upp honom ända ute i den öde trakten på andra sidan sjön. Han ser dem och fylls av medlidande. Ordet “medlidande” är starkt. Hans hjärta vidgar sig. Det är detta medlidande som skall föra honom ända till korset. Han är den gode herden som ger sitt liv för sina får.

Och därmed är vi mitt i andra läsningen, där aposteln Paulus undervisar om korsets innebörd. Han talar om dem som står ”långt borta”, och sager att de kommit ”nära”. Han talar om dem som var ”gäster och främlingar”, men som nu har fått ett ”hem”. Med dem som står ”långt borta” syftar han på hedningarna, som stod utanför medborgarskapet i Israel, den gemenskap som fanns mellan alla judar. Först när Kristus brutit ner skiljemuren vidgades förbundet till att omfatta alla folk. När hedningarna kom till tro på Kristus kunde också de infogas i detta förbund. Därför kunde aposteln skriva till de hednakristna efesierna att de inte längre stod ”utanför”, de var inte längre ”gäster och främlingar”, de hade kommit nära, de hade kommit ”hem”. Med profetens bildspråk: Kristus har på korset samlat de förskingrade fåren in i sin fårhjord.

Denna nya gemenskap är vad kyrkan vittnar om och arbetar för. På en mängd sätt. Genom diplomati mellan stridande parter och dialog med alla människor av god vilja, i vittnesbörd och kärlekens tjänst åt alla, oberoende av status eller religiös inställning. Hon bär i sitt innersta försoningens kraft och hemlighet, en kraft som har sin källa i Kristi kors.

Hon vet att fiendskapen har fått dödsstöten på Golgota. Men hon vet också att det onda har ett fäste i varje människas eget hjärta. När politiker och makthavare sviker behöver därför inte de troende bli varken uppgivna eller “arbetslösa”. De får ännu större skäl att göra bot, att rena det egna hjärtat ännu grundligare från avundsjuka, hämndlystnad, vrede och oförsonlighet. Allt sådant gav Kristus dödsstöten på korset genom att förbli i tålamod, genom att löna ont med gott, genom att förlåta, också sina fiender och plågoandar, och genom att överlåta sig åt Faderns vilja och plan. Ur hans öppnade sida rinner det fram blod och vatten, källflöden till dop och eukaristi, till ett nytt förbund och en ny gemenskap.

När de troende betraktar Jesu saktmod och lidande får de kraft att bära det utanförskap som drabbar. Ingen har ju varit mera ”utanför” än Jesus, han som korsfästes utanför Jerusalem, på anstiftan av ledarna för sitt eget folk, övergiven av sina egna lärjungar. Det som drabbar hans lärjungar får andra proportioner, när de betraktar Kristi lidande. Mer än så. De får kraft att själva löna ont med gott. De får beredskap att förlåta och överse med andras fel. De skyndar sig att både be om förlåtelse för egna synder och försona sig med sina ovänner. De ger aldrig ovänskapen rum i det egna hjärtat. Därmed drivs djävulen ut. Ty inför den saktmodige är djävulen maktlös. Inför den som står stilla i tystnad och ödmjukhet blir alla argument berövade sin kraft.

Kristus har inte bara utgjutit sitt blod, han har också utgjutit sin Ande. Blodet - för att vi har en kropp. Anden - för att vi har en själ. Hans kropp och blod gör de troende till lemmar i samma kropp. Hans Ande lär dem att säga ”Abba”, Fader. De återfår sitt barnaskap hos den himmelske Fadern och blir syskon i samma familj. Det är något oerhört. Samme Ande är utgjuten i alla troendes hjärtan. ”Genom honom”, säger aposteln, ”kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande”. Kan vi vara mera förenade? Kristi Ande vittnar om att de troende är Guds barn, bröder och systrar i samma familj: judar och palestinier, svenskar och invandrare, lärda och olärda, barn och vuxna, fattiga och rika, friska och sjuka, höga och låga, alla inbjuds att bekänna samma tro och få del av samme Ande.

Då blir känslor av utanförskap mindre viktiga. Sådant kan plåga, men behöver inte få grepp om den troende. Det kan förvandlas från en plåga till en uppgift, när vi bär det i Kristi efterföljd. En biskop i fornkyrkan (Chrysostomos), skildes från sin församling och skickades i landsflykt av sin kejsarinna. Han hade kunnat klaga över sitt ”utanförskap”, men skriver istället och tröstar församlingen. Varken bönen eller kärleken kan hindras av geografiska avstånd eller annan yttre isolering. Kärleken övervinner sådana avstånd.

Helgonen vittnar om kraften i detta nya liv. Därför bär klostret eller eremiten i sin yttre avskildhet på en kallelse till djupare förbundenhet med hela mänskligheten. Det enda som i grunden ställer oss utanför och skiljer oss från varandra och från Gud, är det själviska och räddhågade hjärtat. Men det är just detta hjärta som också kan renas och vidgas till att omfatta alla. Därför är kampen för hjärtats renhet inte något privat. Det påverkar hela gemenskapen, hela kyrkan och hela den mänskliga familjen. ”Världen äger bestånd tack vare helgonens böner”, säger staretsen Siluan, ”men när bönen dör ut, går världen under”.

Till slut står det, och nu är vi tillbaka i evangeliet, att Jesus undervisade folket “länge”. Det är inget försvar för långa predikningar, men för det som sker i varje mässa i den heliga kyrkan, varje tid och på varje plats, till tidens slut. Det fortsätter i varje bibelläsning och i hjärtats bön. “Herren låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull”. Det är ordets bord.

Det bereder för det eukaristiska bordet. “Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn, du smörjer mitt huvud med olja - de troende är ju smorda med konfirmationens olja - och låter min bägare flöda över”.

Inte ens i dödsskuggans dal behöver fåren frukta något ont. “Jag skall åter få bo i Herrens hus, till evig tid.”

Amen.

                                                                                          pater Ingmar Svanteson