Predikan 12 söndagen under året 2023

Jer 20: 10-13; Ps 69: 8-10, 14, 17, 33-35; Rom 5: 12-15; Matt 10: 26-33

Var inte rädda!

Tre gånger i detta korta evangelium upprepar Jesus samma maning: Var inte rädda! Det är ett tröstande budskap i en hotfull värld. Men det ger inte grönt ljus för naivitet. Hoten är ver­k­­­liga både för nuet och evigheten. Människan måste både veta och välja vem hon kan och skall lita på. En svensk röst har sagt: ”Den rätt kan läsa sitt Fader vår, han rädes varken fan eller trollen”. Medan den som för­söker va­ra vän med allt och alla till slut blir ensam och skyddslös. Gudsfruktan be­hövs. Gudsfruktan driver ut människofruktan. Det är därför Jesus säger: Var inte räd­da!

    Det behövs mod att stå för sanningen när de flesta står för annat eller förnekar att det finns en sanning. Den som anpassar sig till lögnen hamnar på ett sluttande plan. Lögnaren tving­as anpassa sig i fråga efter fråga, tills både samvete och själv­respekt skrumpnar bort. Män­ni­sko­­fruktan driver ut guds­fruktan. Den som däremot repar mod och står fast i san­nings­frågor får kanske betala ett pris, men i grunden och i längden är hon skyddad. Om inte annat kan hon sova gott om nat­ten. Sanningen kommer ändå fram förr eller senare. ”Inget är dolt som inte skall bli känt”, sä­ger Jesus. De tydligaste exemplen är martyrerna, som fick betala med sina liv, men som nu är hos Gud och som prisas och äras i hans kyrka. Medan lögnaren går det eviga fördär­vet till mötes. Lögnaren, den som vant sig vid lögnen och inte drivit ut den, skulle ju inte tåla att leva i en tillvaro av enbart ljus.

    Vi behöver inte skämmas för rädsla. I sig är rädslan ingen synd utan en känsla som vi fått i vår mänskliga utrustning. Den kan behövas för den som hotas av en tjur eller något fientligt. Men rädslan får inte styra vårt mo­raliska handlande. Människan blir medskyldig till det onda om hon inte säger ifrån när den sva­­­ge drabbas. ”Det finns vissa saker som man måste göra för att inte bli en lort”, säger en av Astrid Lindgrens hjältar. Den som märker av sitt bristande mod får be om mod. Det gör skillnad. ”Var frimodig och oförfärad i ditt hjärta!” Eller upprepa och tugga i sig Jesu ord: ”Var inte rädda!”

    Det är lätt att anpassa sig till det politiskt korrekta, att frisera sanningen eller tiga med den. Det börjar ofta i småsaker. Därför är det hälsosamt att rannsaka sig var­je kväll och att regelbundet gå till bikt. Att vänja sig vid att alltid tala sanning och att bekän­na lögner och halv­­sanningar. Människan vänjer sig vid att leva i sanningen. Omgivningen brukar veta vem som är att lita på, vem som är pålitlig.

    Vi skall inte lita på vem som helst. Många i vår kultur har inte fått lära sig den vaksamhe­ten. Det ansågs som fördomar. Barnet vågar från hög höjd kasta sig i pappas armar. Barnet vet att pappa är att lita på. Det gäller i oän­dligt högre grad vår himmelske Fader. Därför hål­ler vi fast vid den sanna tron och den har alltid undervisat sina barn om en sund gudsfruk­tan. ”Gudsfruktan är vishetens begynnelse.” Vi hör det i dagens kollektbön: ”Herre, låt oss för evigt älska och frukta ditt heliga namn”. Ur vissheten om Faderns storhet och makt vä­xer insikten om hans kärleksfulla omsorg. Kollektbönen fortsätter: ”inget kan skilja de dina från din kärlek och faderliga omsorg”. Fadern håller allt i sin hand. In­te ens en sparv är glömd av ho­nom, även om den faller till marken. ”Men på er”, säger Jesus, ”är till och med hårstråna räknade”.

    Gudsfruktan driver ut annan fruktan, både människofruktan och fruktan för en oviss fram­tid. Vissheten om att ingenting kan hota eller skada den som tror på och älskar Gud. Inga jordiska motgångar, inga an­grepp eller hot, varken sjukdom eller orättvisor, pandemier eller katastrofer, varken yttre eller inre fiender kan skada den som älskar Gud. Tvärtom säger apos­teln: ”för den som äls­kar Gud samver­kar allt till det bäs­ta”. Sådan är Guds goda all­makt. Den kan förvandla det högsta onda till det högsta goda. Vi ser den makten i Kristi väg genom lidande och död till uppståndelse och härlig­het. Hans lidande och seger får vi del av genom tron på honom och genom att följa honom.           

    Vägen till mod är sällan spikrak. Ofta går den genom många svek och en plågsam insikt om den eg­na fegheten. Men svaghe­t och feghet behöver inte få sista ordet. Den får inte ges sista ordet. Jesu varning blir allt aktuellare: ”Den som förnekar mig inför männi­skorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen”. Vår Herre räknar med oss. Låt oss be om mod, målmedvetet och ofta. Och öva oss i vardagens små förtretlig­heter, där det krävs tå­lamod, den mest grundläggande formen av mod. När Benedictus uppmanar brodern i klost­ret att visa tålamod i vardagens motgång­ar, förtretligheter och orätt­visor, då blir han nästan triumferande. Pås­­ken lyser fram. ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.” Det är denne vår Herre som säger: Var inte rädda!

    Låt honom inte säga det förgäves.

    Amen.

                                                                                                 pater Ingmar Svanteson