Predikan 1 söndagen i Fastan 2019

5 Mos 26:4-10 Ps 91:1-2,10-15 Rom 10:8-13 Luk 4:1-13

Är frestelsen möjlig att övervinna?

På denna första söndag i fastetiden hör vi hur Jesus frestas av djävu­len. Det beskrivs med dras­tis­ka bilder, som från en främmande värld, men alla har erfarenhet av frestelse. Mån­ga bryr sig inte så länge det inte drabbar dem själva, men de som förstått att synden skiljer människan från Gud, de vet också hur svårt det är att inte falla för frestelsen. Frå­gan är om fres­tel­sen går att övervinna. I prefationen skall vi höra: ”när han besegrade Fresta­ren lärde han oss att över­vinna synden”. Hur stämmer det med de troendes ofta bittra erfaren­he­ter?

De flesta kan nog instämma i hur dumt det är att falla för frestelsen. I efterhand frågar de sig varför det kunde hända. Varför slank den där elaka repliken ur mig? Hur kun­de jag bli så arg över en småsak? Varför samlar människan på sig prylar som hon vet att hon inte be­höver? Varför förs hon vilse av den goda sexualiteten, trots att hon vet vilket e­län­de det kan leda till? Varför låter hon sig ockuperas av aggressivitet, för att da­gen efter bli bedrö­vad? Inte ens aposteln Paulus tycks förstå sitt eget handlande. ”Det go­da jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

Varför faller män­ni­skan för frestelsen? De vanliga förklaringarna tycks inte räcka till. Psykologer, läkare, genetiker och sam­hällsvetare kan förklara en del, ibland mycket, men inte allt. Frågan blir snarare större ju mera kunskap vi har, inte minst för den kristne. Varför sviker den troen­de så lätt sina bästa föresatser, trots alla bittra erfarenheter?

Kristen tro säger att det finns ett X i ekvationen, en orm i gräset, en sabotör, en förfö­risk makt som lurar henne. Den mo­derna människan har sedan länge lyft ut djä­vulen ur sin världs­bild. Pro­blemet är bara att synden och ondskan inte försvann samtidigt. Frågan är om inte klassisk kristen tro bättre speglar den bistra och bittra verkligheten. Vår påve Fran­ciskus varnar ofta för djävulens list och försåt.

Det kristna svaret på varför människan syndar är att hon ger efter för en frestel­se. Or­sa­ken är att frestelsen har en liten bunds­förvant i varje människa. Katekesen säger att hon ”i sitt hjärta har en böjelse för det onda”. Vi har fått det i arv, utan att själva ha bett om det. Något gick fel redan i början. Hur skall man annars förklara att synden har följt mänsklig­he­ten som en skugga genom hela hennes historia? Fäderna liknar den onda böjelsen vid ett fnöske, något som lätt fattar eld. Frestaren vet om det och för­söker antända detta fnös­ke, denna dragning till det onda. Att frestas är ingen synd. Att umgås med frestelsen är farligt. När männi­skan bejakar frestelsen är synden ett fak­tum.

Djävulen har för länge sedan lagt av bockfot och svans. Då vore han ju lätt av­slö­jad. Sa­tan är en andlig och osynlig makt. Bibeln beskriver honom som en fallen ängel. Han vil­le inte lyda och tjäna Gud. Han uppträder i olika draperingar, ibland som en ”ljusets ängel”, med bibelcitat och allt. Han frestar med något som i sig är gott. Ingen frestas av en rutten frukt. Med listiga argu­ment in­gju­ter han misstro mot Gud och hans bud. Han får Gud att framstå som små­aktig. Han loc­kar med en skenbar frihet från alla bud. Men djävulen lju­ger. Inte för inte kallas han lögnens furste. Det är under hans ledning som männi­skan ham­nar i slaveri. Endast sanning­en gör fri, säger Jesus. Dess­utom saknar djävulen fanta­si. Of­tast är det samma trå­kiga te­ma hela tiden, det som Jesus fres­tas av enligt Lukas, njut­ning, makt eller ära.

Går det att övervinna frestelsen? Finns det beprövade hjälpmedel?

Det första är att inte bli förvånad. Vi lever inte i paradiset. Det på­går hela tiden en kamp om människan. Katekesen säger att ”människan är insatt i denna strid för att hon i ständig kamp skall bestäm­ma sig för det goda. Endast genom stor möda kan hon med Guds nåd uppnå sin inre enhet”. Det första är att upptäcka frestelsen som frestelse. Redan det är en halv seger. ”Överallt där något blir synligt finns ljus”, säger aposteln.

Det andra är att avvisa frestelsen. Varje påsknatt tar de troende avstånd från djävulen och det ondas lockelse. Frestelsen kan kännas övermäktig, men den känslan är knappt en halv­sanning. Apos­teln sä­ger att ingen lärjunge prövas över sin förmåga. Det hör till fien­dens strategi att blåsa upp sig och försö­ka skräm­­­mas. Han har god hjälp av den förföriska halv­sanningen om människans svaghet: ”jag kunde inte stå emot”, ”sådan är jag”, ”det är min natur”, eller att skylla på andra, rentav på djävulen eller demonerna. Ibland finns det ett hörn i hjärtat som inte vill stå emot. Det finns en lockelse i att slippa kämpa, att dödligt sug efter att ge upp. Det är ingen skam att bli rädd för en svår frestelse. Men rädslan be­hö­ver inte få sista ordet. Det finns ingen naturlag som sä­ger att människan mås­te falla för frestelsen. En viktig erfa­ren­het är att upptäcka vilken kraft det finns i att säga nej till det on­da. Men det behövs klarsyn och mod, så att hon inte låter sig ocku­peras av rädsla och klen­mod. ”Stå emot djä­vulen, och han skall fly för er”, säger a­pos­teln Jakob. Vi kan inte hindra fres­telsen att komma, men ”ingen kan förföras av djävulen om han inte frivil­ligt över­lämnar sig åt ho­nom”, säger Cassianus. Bjud inte in frestelsen, börja inte förhandla med den, avvisa den redan i porten. Det är lät­tare att stämma i bäcken än i ån.

Det tredje är det allra viktigaste. Att lita på och räkna med Guds hjälp. Samme munk­fader säger: ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestel­sernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Her­ren som beskyddar oss”? Ett beprövat hjälpme­del som ofta möter un­der fastetiden är psalm 91 i Psaltaren. Psalmen beskriver olika frestelser, men påminner hela tiden om att Gud är starkare. Jesus citerar den i evangeliet: ”Änglarna skall bära dig på sina händer, så att du inte stöter din fot mot någon sten. Du skall trampa ned unga lejon och dra­kar”. Ett konkret hjälpmedel mot envisa frestelser är den smärtorika rosen­kran­sen, att meditera över Herrens lidande och ta skydd i hans öppnade sida, som klipp­gräv­lingen tar skydd i klippskrevan. Uthållighet behövs, kanske bara en kort stund till, just när man är på väg att ge upp. Benedictus ger rådet att ”ald­rig miss­trösta om Guds barm­härtighet”. Inte döma sig strängare än denna barmhärtighet när människan fallit. Att inte bli liggande utan re­sa sig upp och fort­sätta kam­­­pen - i förtröstan på Herrens barmhär­tighet. Aposteln gav ett kraftigt löfte i andra läsningen: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.”

Kyrkan vet att de troende är svaga och att de har kort minne. Därför ger hon oss denna fastetid för att på nytt upptäcka att Herren är mäktig, trofast, och framför allt barm­­­härtig. Snart skall vi sjunga i prefationen: ”När Jesus besegrade Fres­taren lär­de han oss att över­vinna synden, så att vi kan hålla högtid i renhet och san­ning och en gång fira evig påsk i ditt ri­ke.”

Amen.

                                                                                                                           pater Ingmar Svanteson