Kortpredkan 11 augusti 2022, S. Clara, jungfru

Hes 12: 1-12; Ps 78: 56-59, 61-62; Matt 18: 21 – 19: 1

Profeten inte bara talar. Han utför en symbolisk handling för att öppna folkets ögon. Han tar sitt bohag på axeln och går ut ur staden genom en öppning i muren.

Så skall ske med folket när det förs bort i landsflykt och fången­skap. Men folket varken hör eller ser.

Det kan upplevas som enerverande med profeternas ständiga påminnelser om folkets motsträvighet. – Till dess att vi upptäcker att det är om oss de talar.

Vi märker det på de följder som ”mot­strävigheten” har. Vi förs bort till ”främmande land”. Vi förlorar kontakten med vårt sanna jag.

Främmande makter tar över. Ofta upprördhet, följd av bedrö­vel­se. Vars ”barn” är likgiltighet och uppgivenhet.  

Mannen som får sin egen stora skuld betald, vägrar att efter­skän­ka den som är skyldig honom en mind­re summa. Oförsonlighe­ten gjorde honom blind för den gåva han själv hade fått.

Han hade inte hört vilken gåva han hade fått.  

Den heliga Clara både hörde och såg. Hon såg den helige Fran­ciskus´ liv som ett tecken och en förebild.

Hon såg fattigdomens rikedom.

Ingenting kunde hindra henne att följa denna väg.

                                                                                                            pater Ingmar Svanteson