Kortpredikan, S. Frans av Sales, biskop, kyrkolärare, 24 januari 2019
Heb 7:25-8:6 Ps 40:7-10,17 Mark 3:7-12
Tron rymmer en oerhörd spännvidd.
Vi har hört om den barmhärtige översteprästen, som ”känner med oss i våra svagheter”. Det betyder inte att känslan är sentimental eller vekt eftergiven. Han är samtidigt ”helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare, upphöjd över himlarna”. Han är både barmhärtig och mäktig.
Också i evangeliet märker vi spännvidden. Han botar alla som ”trängde sig på honom för att få röra vid honom”. De ”orena andarna” ser och vittnar om att hans hemlighet. De ropar: ”Du är Guds son”.
Spännvidden är enorm, men det är samma person, Gud och människa. Det avgörande är det lilla ordet ”och”.
Helgonen förkroppsligar ofta detta ”och”, denna enhet mellan gudomligt och mänskligt. Ett sådant helgon var Frans av Sales (d. 1622), ärkebiskop i det reformerta Genève. Det reformerta uppfattades som konsekvent och radikalt, men blev lätt kallt och omänskligt.
Hans själavård var både sträng och mild, full av humor och sunt förnuft.
Hans bok Filotea trycktes på svenska första gången 1888 och lästes också av många icke-katoliker.[1]
Nåden gör oss inte mindre mänskliga, utan mera. Frans jämför nåden med hur bina suger honung ur blommorna utan att på minsta sätt skada eller förstöra dem. Han vänder sig inte främst till ordensfolk, utan till människor i olika stånd och uppgifter. Långt före Andra Vatikankonciliet säger han: ”I vilka förhållanden vi än lever både kan och bör vi sträva efter det fullkomliga livet”.
Nåden förstör inte utan fullkomnar naturen.
[1] Finns i nyöversättning, Filotea – En vägledning till andligt liv (Artos).
pater Ingmar Svanteson