Kortpredikan, Petrus Biskopsstol, 22 februari 2019

1 Pet 5:1-4 Ps 23 Matt 16:13-19

I denna mässa ber vi särskilt för Petri efterträdare, vår påve Franciskus, och representanter för kyrkans alla biskopar.

Herdarna uppmanas av vaka över sin hjord, ”inte av tvång, utan självmant (=frivilligt), av hängivenhet.”

De får fullmakt och uppmaning att leda hjorden. Men uppmaning­en är något mera än en order. Herren vädjar till deras frivilliga sam­­verkan. De uppmanas att ’mana sig själva’ (”självmant”).

Det gudomliga slår inte ut det mänskliga. Nåden vädjar till den mänskliga friheten för att befria och fullborda den.

Petrus bekänner den tro som uppenbarats för honom. Det har inte sin källa i honom själv. Petrus har fått en gudomlig gåva och han bekänner denna tro med egen mun, av egen övertygel­se.

Det gudomliga görs närvarande i det mänskliga, utan att det mänsk­liga elimineras eller försvinner. Tvärtom - det mänskliga befrias och fullkomnas.

Denna heliga samverkan är en förlängning av att Gud blev människa. Han antog det mänskliga för att befria och fullkomna det.

Det får ett koncentrerat uttryck i det uppdrag som Petrus får, i tjänst för hela kyrkans renhet och enhet. Men också i varje biskops ledning av sin lokalkyrka.

Det som gäller det apostoliska ämbetet, gäller också varje troen­de.

Den som fritt lyder den gudomliga uppmaningen upptäcker dess befriande gåva.

Låt oss leva vår tro ”inte av tvång, utan självmant, av hängivenhet.”

                                                                                               pater Ingmar Svanteson