Kortpredikan 9 mars 2020

Dan 9: 4b-10; Ps 79: 8,9,11,13; Luk 6: 36-38

Profeten Daniel gör inte det vi mest förknippar med en pro­fet, att förkunna. I dagens avsnitt ber han för sig själv och för sitt folk. Han gör sig till ett med deras synd i en slags ställföreträdande be­­kännelse: "Vi mås­te blygas. Vi hörde inte Herrens, vår Guds röst”.

Det blir en tydlig profetia om Kristus, som ställde sig i raden av botgörare när han döptes och som på korset gjorde sig till ett med synden och som bad för sitt folk. 

Den som känner sig själv kan inte döma andra. Inte ens när det är hans uppgift att påtala och förmana. "Döm inte, förklara ingen skyldig, frikänn." 

De monastiska fäderna blir särskilt intensiva när de talar om att inte döma. De vill förhindra ett gift att tränga in i hjärtat. Samma iver märker vi när de talar om kärleken till fienden. Den som inte av hjärtat ber för sin fiende tycks riskera att själv förlora allt.

Bönen i hjärtat blir omöjlig när samma hjärta dömer den andre.

Ändå måste vi ta avstånd från synden. Annars glider vi ner i det andra diket och blir medskyldiga till de and­ras synder. ”Hata syn­den, älska syndaren”, säger Benedic­tus.

Konsten är att inte blanda samman. Det ena får inte, och behöver inte, försvaga det andra. Vi märker det hos dem som har fått för­mågan att förmana utan att döma. De som lärt sig konsten att pil­la ut grandet ur syndarens öga utan att skada.    

De heliga hade lärt det av sin Herre, som sade till äktenskaps­bryterskan: ”Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mer.”

Endast på ödmjukhetens väg lär vi oss denna konst, som ytterst är en gåva.

Vi firar den heliga eukaristin för att få del av Kristi ödmjuk­het.

                                                                                                      pater Ingmar Svanteson