Kortpredikan 9 juni 2022, S. Efraim Syriern, diakon, kyrkolärare

1 Kung 18: 41-46; Ps 65: 10-13; Matt 5: 20-26

Elia hade dräpt alla Baals profeter. Nu sitter han på toppen av berget Karmel med ansiktet mot jorden. Han ber i väntan på att regnet skall falla efter tre års torka.

Diakonen och kyrkoläraren Efraim levde ett strängt asketiskt liv i trehundratalets Syrien. Ofta fick han käm­pa mot sin tids villolära­re. Men det av­görande var den inre kampen mot frestelserna. Han lärde sig att krossa och förinta dem. Så förstod han Elias dråp av profeter­na.

När Elia och Mose samtalar med Jesus på förklaringsberget be­­kräftas att både lagens bud, ex. Du skall icke dräpa, och profe­tens kämpande rättfärdighet, både lagen och profeterna, skulle fullbordas och förvandlas av något större. Efraim visste att han inte fick vredgas på sin broder, inte ens i hjärtat.

Nu sitter Elia med ansiktet mot jorden och väntar. ”Han hukade sig ner mot jor­den och sänkte sitt ansikte mellan si­na knän.”

Hans tjänare fick sju gånger spana efter tecken på bönhörel­se. Sju gånger! Den store profe­ten fick lära sig att ingen seger vinns annat än genom nåden.

Men det tar tid för bönen att bli bön. Det tar tid för bönen att flytta ner från ”huvudet” till ”hjärtat”. Det kräver ödmjukhet för att upp­täc­ka att också bön är en gå­va.

Efraim upptäckte att det bästa vapnet mot irrlärarna var att dikta psalmer och lära folket att sjunga sanningen. Det gav honom äre­namnet ”Andens harpa”.

Till slut ser Elia ett litet moln, of­ta sedd som symbol för Maria. Det kan också ses som tecken på bönhörelse.

Efraim sjöng om Guds mys­terier i hjärtats gläd­je (kol­lektbönen). Det är frukten av ett aske­tiskt liv. Men framför allt är det en gåva.

Uthållig väntan på bönhörelse är redan bön. Och uthållig bön är redan bönhörelse.

                                                                                                   pater Ingmar Svanteson