Kortpredikan 9 juni 2022, S. Efraim Syriern, diakon, kyrkolärare
1 Kung 18: 41-46; Ps 65: 10-13; Matt 5: 20-26
Elia hade dräpt alla Baals profeter. Nu sitter han på toppen av berget Karmel med ansiktet mot jorden. Han ber i väntan på att regnet skall falla efter tre års torka.
Diakonen och kyrkoläraren Efraim levde ett strängt asketiskt liv i trehundratalets Syrien. Ofta fick han kämpa mot sin tids villolärare. Men det avgörande var den inre kampen mot frestelserna. Han lärde sig att krossa och förinta dem. Så förstod han Elias dråp av profeterna.
När Elia och Mose samtalar med Jesus på förklaringsberget bekräftas att både lagens bud, ex. Du skall icke dräpa, och profetens kämpande rättfärdighet, både lagen och profeterna, skulle fullbordas och förvandlas av något större. Efraim visste att han inte fick vredgas på sin broder, inte ens i hjärtat.
Nu sitter Elia med ansiktet mot jorden och väntar. ”Han hukade sig ner mot jorden och sänkte sitt ansikte mellan sina knän.”
Hans tjänare fick sju gånger spana efter tecken på bönhörelse. Sju gånger! Den store profeten fick lära sig att ingen seger vinns annat än genom nåden.
Men det tar tid för bönen att bli bön. Det tar tid för bönen att flytta ner från ”huvudet” till ”hjärtat”. Det kräver ödmjukhet för att upptäcka att också bön är en gåva.
Efraim upptäckte att det bästa vapnet mot irrlärarna var att dikta psalmer och lära folket att sjunga sanningen. Det gav honom ärenamnet ”Andens harpa”.
Till slut ser Elia ett litet moln, ofta sedd som symbol för Maria. Det kan också ses som tecken på bönhörelse.
Efraim sjöng om Guds mysterier i hjärtats glädje (kollektbönen). Det är frukten av ett asketiskt liv. Men framför allt är det en gåva.
Uthållig väntan på bönhörelse är redan bön. Och uthållig bön är redan bönhörelse.
pater Ingmar Svanteson