Kortpredikan 9 januari 2020
1 Joh 4: 11-18; Ps 72: 2, 10-13; Mark 6: 45-52
”Han steg i båten till dem, och vinden lade sig,”
En ögonblicksbild både för människans utsatta villkor och för tron.
Människans liv är utsatt för verkliga stormar. Tron vittnar om att Jesus är starkare.
Tron gör som lärjungarna i båten. De hör hans ord: ”Lugn, det är jag, Var inte rädda.”
Bakom hans ord, ”det är jag”, ljuder orden till Mose vid den brinnande busken, som uppenbarar den Gud vars namn stavas ”JAG ÄR”.
De som lyssnar till evangeliet hör Jesu ord. Johannes beskriver senare vad det leder till: ”Någon bekänner att Jesus är Guds son”.
Därför utkämpade Kyrkan en lång och hård strid för tron på vem Jesus är. Kampen fortsätter och den sker, inte för att försvara vissa formuleringar, som av liberala/modernistiska teologer kallas relativa och begränsande. Kampen sker för att människan behöver den sanna tron.
Denna tro är långt mer än tomma ord. Johannes säger om den som tror och bekänner: ”Gud förblir i honom och han i Gud”. Markus beskrev samma kraft så: ”Jesus steg i båten, och vinden lade sig”.
Johannes summerar det: ”Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den”.
Han förklarar det som ett Andens verk. Därför ger tron en visshet som är starkare än alla kastvindar: ”Han har gett oss sin Ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss”.
Det fortsätter i kärleken till nästan. ”Om vi älskar varandra, är Gud alltid i oss”. Det är en daglig kamp. Men det är en trons kamp.
Munken utkämpar den kampen för att låta rädsla och fruktan ersättas av kärlek. Benedictus berättar om den kampen och säger att det är Andens verk i den som följer ödmjukhetens väg. ”Om vi älskar varandra, är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss,”
Det är en fortsättning av vad som hände i båten.
Vi firar det i varje eukaristi.
”Han steg i båten till dem, och vinden lade sig.”
pater Ingmar Svanteson
