Kortpredikan 9 februari 2023
1 Mos 2: 18-25; Ps 128: 1-5; Mark 7: 24-30
Mannen och hustrun ”skall bli ett kött”.
Påve Johannes Paulus II kallar denna förening mellan man och hustru ”ett ursprungligt sakrament”. Genom den personliga intimiteten har de del i Guds intimitet i Treenighetens mysterium, där Fadern och Sonen ömsesidigt ger sig åt varandra genom Anden.
Detta är, enligt samme påve, ”den djupaste teologiska aspekten av allt som kan sägas om människan. Kärleken har en inneboende förmåga att expandera i en ny mänsklig varelse.” Makarna efterliknar Skaparens fruktsamhet och frikostighet.
Så bekräftas vad första kapitlet sade, att Gud skapade man och kvinna till sin avbild och likhet, ”till man och kvinna skapade han dem”. De skapades med lika värdighet, för att tillsammans vara Guds avbild.[1]
Flera kyrkofäder såg detta ord också som en profetia om förhållandet mellan Kristus och Kyrkan. Evas skapelse ur Adams sida är ett förebådande om hur kyrkan, Kristi brud, föds ur Kristi sida.
Mannens och kvinnans inbördes olikhet är en förutsättning för den ömsesidiga självutgivelsen.
Ett liknande ömsesidigt utbyte sker på ett andligt sätt genom ödmjukheten. Den syriskfenikiska kvinnan i evangeliet låter sig inte hindras av att kallas hund.
Hennes både ödmjuka, hon är nöjd med ”smulor”, och frimodiga bön om hjälp för sin dotter får Jesus att ”ändra sig”. Bönen utlöser i förväg Guds barmhärtiga plan också med hedningarna.
Avsikten för alla människor hör vi i den fjärde eukaristiska bönen: ”För att vi inte mer skall leva för oss själva, utan för honom som dog och uppstod för oss”.
I den heliga eukaristin växer både den nya människan och den nya gemenskapen, den heliga Kyrkan, fram.
Den nya skapelsen föregrips, där Gud blir allt och i alla.
pater Ingmar Svanteson
[1] Se kommentarer i Den Katolska studiebibeln. Och i Johannes Paulus II ”Kroppens teologi”. www.kroppensteologi.se
