Kortpredikan 6 juni 2020, S. Norbert av Xanten, biskop – Nationaldagen
2 Tim 4:1-8; Ps 71: 8-9, 14-15b, 16-17, 22; Mark 12: 38-44
Det finns skäl att tacka för vårt land, vårt språk och vår historia, för natur och kultur, för fred och frihet, för att den kristna och katolska tron predikades och fick fäste i Sverige.
Men ingenting är självklart. Allt kan tas ifrån oss. Låt oss be för vårt land!
Paulus ”besvär” sin lärjunge Timotheos att ”predika ordet i tid och otid, tålmodigt och med ständig undervisning”. ”Det kommer en tid”, säger han, ”då man inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna”.
Paulus gav hela sitt liv åt ”den sunda läran”. Nu när han närmar sig slutet liknar han sitt liv vid ett ”offer” som utgjuts.
Den helige Norberts liv liknade apostelns. Den världslige adelsmannen råkade ut för ett häftigt oväder, kastades av sin häst och omvände sig i grunden. Han blev till slut ärkebiskop, men levde hela sitt liv i sträng botgöring. Hans stränga förkunnelse ledde till flera mordhot.
Han blev upphov till en ny ordensgemenskap premonstratenserna, som på 1100-talet byggde kloster i hela Europa och nådde ända till Thumathorp, dagens Tommarp utanför Simrishamn, där de verkade i 400 år.
Bröderna levde klosterliv, men var samtidigt verksamma i församlingarna omkring klostret. De kan inte ha varit okända ens i trakterna kring Mariavall. Vi, sentida klosterfolk på Österlen, går i deras fotspår.
Den fattiga änkan frambar samma offer som Paulus och Norbert, även om det inte såg mycket ut för världen. Ingen kan säga att han inte har något att komma med.
”Hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.”
pater Ingmar Svanteson
