Kortpredikan 6 april 2019
Jer 11:18-20 Ps 7:2-3,9b-12 Joh 7:40-52
Det var ingen behaglig uppgift att vara profet. Att tvingas säga vad Gud befallt honom, men vad folket inte ville höra. Gud lade sina ord i profeten Jeremias mun för att rycka upp och bryta ner allt som stred mot det förbund som Gud ingått med sitt folk. Men folket och deras ledare ville inte lyssna. Tvärtom ville de röja honom ur vägen.
Jeremia viker inte från sin kallelse. När han försöker tiga blir det som en eld som brinner i hans inre. Han kallar sig ett "oskuldsfullt lamm som förs bort för att slaktas". Också hans liv var en profetia om den som skulle komma.
Hans ord om Jerusalem skulle gå i uppfyllelse. Staden ”bröts ner” och förstördes. Folket fördes bort och förskingrades. Endast för den som lyssnar ger profeten hopp. Men domsorden är inte Guds sista ord. Staden skulle åter byggas upp. Profeten skulle också "bygga upp och plantera".
Jesu ord väckte från början olika reaktioner. Folket blev oeniga om honom. Han blev ett tecken som väcker strid.
Men det fanns några som lyssnade. En som satt i stora rådet, Nikodemus, ville åtminstone att det skulle gå rätt till. ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” Men inte heller det ville rådsherrarna höra.
De som skickas ut för att ta Jesus till fånga kommer tillbaka tomhänta. "Aldrig har någon människa talat som han." Men de som vill lyssna på hans ord avvisas och hånas.
Något måste brytas ner för att det nya skall byggas upp. Människans inre motstånd mot Gud, hennes ovilja att lyda sin Skapare och Herre, hennes egenvilja, i kombination med hennes högmod, allt sådant måste brytas ner för att en ny människa skall växa fram.
I Kristi påsk ser vi grundmönstret för Guds vilja med oss och hela mänskligheten. Kristi påsk är historiens gångjärn och vändpunkt.
Hoppet tänds på påskdagens morgon. Men det ljuset ser bara den som är med också på långfredagen. ”O, att du idag ville höra hans röst.”
Kyrkan firar det i varje eukaristi. ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi.”
pater Ingmar Svanteson
