Kortpredikan 4 mars 2023
5 Mos 26: 16-19; Ps 119: 1-2, 4-5, 7-8; Matt 5: 43-48
En varm ömsesidighet präglar förbundet mellan Herren och hans utvalda folk. Herren förklarar att han vill vara deras Gud och folket bekräftar att det vill vara hans folk.
Herrens förbund med Israels folk, och sedan med den heliga Kyrkan, är historiskt unikt. Något skiljer detta förbund från alla andra religioner. Genom förbundet blir folket upphöjt över alla folk, med tydliga gränser till de omgivande folken.
Men just denna utmanande olikhet har som mål att dra in alla folk i sin egen unika relation till Gud. Uniciteten är ställföreträdande.
Det sker i historien, men också ”idag”. I princip i varje gudstjänst.
Kyrkans kallelse är att vara ett ”tecken och ett redskap för den innerligaste föreningen med Gud och för hela mänsklighetens enhet”.
Som tydligast blir det i budet att älska fienden. Kärleken till fienden återspeglar Herrens kärlek till dem som avvisade och berövade honom livet. Men också till att Herren låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga.
Budet hör till de svåraste. Det är något mer än allmän medmänsklighet. Samtidigt som den yttersta medmänskligheten skymtar fram just här.
Vi är kallade att vara barn till den Fader som låter solen gå upp över både goda och onda. ”Var fullkomliga som er fader är fullkomlig.”
Vi ser det hos helgonen varav många blev martyrer för bekännelsen till det ”unika”. Andra ”kändes igen” i sin enkla och fullkomliga mänsklighet.
Många har tackat för sina fiender. De kallade dem sina ”läkare”. De lockade fram djupare liggande sjukdomar i hjärtats innersta.
Samtidigt vittnar de om människans fullkomliga beroende av Guds sanna avbild, hans älskade Son, som gav sitt liv för sina vänner och som bad för sina fiender.
Den heliga eukaristin är det nya och eviga förbundets offer. Där, och endast där, rinner den källa fram som gör kärleken till fienden möjlig.
pater Ingmar Svanteson
