Kortpredikan 4 mars 2020
Jona 3: 1-10; Ps 51: 3-4, 12-13, 18-19; Luk 11: 29-32
Nineve och det Assyriska väldet var det mest avskydda av alla då kända riken. Jämförbart med 1900-talets mest brutala och avskyvärda diktaturer. Jonas tvekan att predika för dem var högst begriplig. Att folket i Nineve omvände sig var både skandalöst och oväntat.
Det gjorde Jonas bok till den mest kommenterade av de mindre profeterna. När Jesus talar om ”Jona-tecknet” syftar det både på Guds förmåga att omvända de mest förhärdade och på hans obegripliga förbarmande.
De naivt välvilliga vill inte tro att det kan vara så illa med människorna. De gör sig förhoppningar, men blir ständigt besvikna och alltmer desillusionerade. Någon egen omvändelse behövs rakt inte.
Folket i Nineve omvänder sig genom Jonas predikan. Också kungen sätter sig i aska. Det finns något enkelt och renhjärtat i deras reaktion.
De som "vill ha ett tecken". De tror sig ha situationen i sin hand och kunna diktera villkoren för Guds profeter. Jesus kallar dem ”ett ont släkte”. De känner inte sig själva. På dem tycks ingenting bita.
Omvändelse är förvisso en mänsklig handling, fasta, bot och kärlekens gärningar. Men utan Guds eget ingripande stannar det i mänskliga justeringar som ingenting förändrar i grunden.
Folket i Nineve tog emot Jonas predikan. De trodde på Gud. Något nytt kunde börja.
"Skapa i mig Gud ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande."
pater Ingmar Svanteson
