Kortpredikan 4 februari 2020, Den salige Nils Hermansson av Linköping, biskop (d. 1391)

2 Sam 18: 9-10, 14b, 24-25a, 30-19: 3; Ps 86: 1-6; Mark 5: 21-43

David gråter över sin son Absalom, trots att han har gjort uppror.

Joab, Davids överbefälhavare, tvingas förmana kungen att pröva de själ­viska kän­slorna för sonen. Dessa gör honom blind för att upproret skul­le drabba hela folket. Utan rättvisa lämnas fältet fritt för onda mak­­ter.

Polis och domare behövs i varje samhälle. Utan rättvisa drabbas oskyl­diga och samhället splittras. De som ut­för sin tjänst gör det för alla och står ytterst i Guds tjänst.

Men Davids gråt pekar ändå fram mot något utöver rättvisa. Da­vids vil­lighet att dö i sonens ställe pekar mot honom, Jesus, som gråter över Jerusa­lem, trots att staden dräper sina profeter. Han ger sitt liv för den. Något mer än rättvisa behövs. Något som går till roten med det onda.  

Inte på bekostnad av rättvisan. David stillar sin gråt och visar solidaritet med dem som kämpat för kungen och rätten.

Nils Hermansson försvarade de svagas rätt gentemot de mäktiga, men har var framför allt lärare i tron. Han skulle instämma i vad en av hans samtida, Magister Mattias, sä­ger: ”Rätt­visan kräver att synderna be­straffas, barmhärtigheten att de blir förlåtna. Gud är starkare när han förbarmar sig över syndarna än när han utkräver straffet av dem”.

Det är samma mönster när abboten skall utrota felen hos bröder­na. Han skall göra det ”klokt och kärleksfullt”. Känslan får inte förlama den ansvarige så att rättvisan sätts ur spel, men rättvisan får ald­rig glömma barmhärtigheten.

Kvinnan med blodflödet hade hört om Jesus och smyger sig fram och rör vid hans kläder. Det går ut kraft från honom genom klä­der­­­na och botar kvinnan. Den ”kraften” vill bota människan från både orättvisa och brister i kärleken.   

Jesu "kläder" är hans kyrka och hennes sakrament. Det går ut kraft från dem, liksom det rann fram blod och vatten ur Jesu si­da.  

De gör oss delaktiga av honom som har ”har ett milt och ödmjukt hjär­ta.” 

För att göra oss till vittnen om den kärlek som inte upphäver rättvi­san, men fullbordar den.

                                                                                                                            pater Ingmar Svanteson