Kortpredikan 31 oktober 2020, Vårfrumässa
Fil 1: 18b-26; Ps 42: 2-3,5bcd; Luk 14: 1,7-11
”För mig är livet Kristus och döden en vinning.”
Paulus vittnar frimodigt. Döden har förlorat sin udd och sitt hot. Döden blir i stället vägen för att till fullo få ”vara hos Kristus”.
Samtidigt har han ett uppdrag, att ”hjälpa de troende till framsteg och glädje i tron”. Därför slits han åt båda hållen. Kärleken tvingar honom att fullgöra sin tjänst. Det ger honom till och med en ”vinst”. Ju mera lidande för Kristus, desto större lön.
På samma sätt för oss, vari än vårt uppdrag består. I allt finns en befriande närvaro att upptäcka.
Det som hindrar friheten är det förrädiska högmodet, tanken att det finns en frihet ”bredvid” Kristus. Benedictus kallar det ”egenviljan”, som bedrar och binder.
”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” Att dö från det illusoriska jaget blir en ”vinning” som får det sanna livet att växa till.
Jungfru Maria visste det och prisar Herren som såg till sin tjänarinnas ödmjukhet.
Vägen dit var hennes överlåtelse: ”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord”.
Vi förnyar denna överlåtelse när vi säger vårt ”Amen” i den heliga kommunionen.
Vi lämnar på nytt ifrån oss rodret för våra liv. Vi ger det åt honom som har förnyat livet i sin uppståndelse.
Vi övar oss i att tacka för allt, vad som än händer. Vi föredrar ingenting framför kärleken till Kristus.
”För mig är livet Kristus och döden en vinning.”
pater Ingmar Svanteson
