Kortpredikan 30 mars 2022

Jes 49: 8-15; Ps 145: 8-9, 13c-14, 17-18; Joh 5: 17-30

Jesus har botat den lame mannen i Betesda. När han anklagas för att det skett på en sabbat går han ett steg vidare. Han säger att det är Fadern som verkar genom honom.

Jesus jämställer sig med Gud. Detta blir en ännu större anstöt.

De hade förstått Jesu anspråk rätt. Tragiken är enorm. Just i det anstötliga lig­ger det hisnande och livgivande. ”Liksom Fa­dern upp­väc­ker de dö­da och ger dem liv, så ger också Sonen liv”.

Samma livgivande mirakel fortsätter när Sonens ord förkunnas och tas emot. Här och nu. Så länge det förkunnas. Hans ”stund” är inne när människan hör ”Guds Sons röst”.

Inte bara det förflutna blir närvarande. Också framtiden föregrips. Do­men sker redan nu, men en befriande dom. Den som hör ”fal­ler inte under domen, utan har övergått från döden till livet”.

Rösten för­medlar liv. ”De som hör den skall få liv”.

Då uppfylls det profeten utlovat: ”De som är fångna får höra:

’Kom fram’; De som sitter i mörkret får hö­ra: ’Kom fram’”.

Faderns Ord i Jesus rymmer större barmhärtighet än en moders förbarmande med sitt barn. Fadern säger: ”Om modern än kunde glöm­ma sitt barn, så skulle dock jag inte glöm­ma dig”.

Låt oss inte föredra något framför att höra denna röst. Först med örat och sedan på tungan.

Ordet förmedlas i den heliga eukaristin.

Kyrkan kal­lar det ”odödlighetens läkemedel”.

                                                                                                                        pater Ingmar Svanteson