Kortpredikan 3 januari 2020
1 Joh 2: 29-3: 6; Ps 98: 1, 4-6; Joh 1: 29-34
"Den som förblir i honom syndar inte."
Det är lätt att huka sig när man hör detta. Men det är inte ett högt moraliskt ideal. Det är ett faktum, ett trons faktum.
Att "förbli" i Jesus är att leva i sitt dop, att vara skyddad av honom som har döpt oss med helig Ande.
Det finns ingen naturnödvändighet i att synda, trots att det sker så ofta.
Den som syndar måste först ”lämna” Jesus. ”Den som syndar känner honom inte”, det betyder att lämna gemenskapen med honom. Att sluta ögonen för ljuset och gå in i halvdunklet. Det går inte utan att först ha slutat be.
Syndaren har uppsökt eller gett rum för vad erfarenheten kallar
”tillfällen till synd”, platser, bilder, umgänge eller tankar som frestar till synd.
Hon har ”dragit sig undan”, som Benedictus säger i regelprologens avslutning. Onda tankar tar över och människan faller för frestelsen. Hon har själv lämnat ifrån sig de verktyg hon behöver.
Vi läser, är vaksamma och ber för att vi behöver det, för att förbli i honom.
Johannes Döparen hänvisar till profetiorna om Herrens lidande tjänare hos Jesaja.
Att läsa och meditera Skrifterna är inte bara hjälpmedel för att undvika synden. Det är också att påbörja förvandlingen. Vi mediterar för att bli seende, för att bli kontemplativa.
Allt är koncentrerat i den heliga eukaristin, där kyrkan, själv undervisad av profeten, säger: ”Se Guds lamm, som borttager världens synd”.
Att kommunicera är att skyddas, att stärkas i gemenskapen med Herren och att förvandlas, för att bli lik honom som vi får del av.
"Den som förblir i honom syndar inte."
pater Ingmar Svanteson
