Kortpredikan 28 augusti 2021, S. Augustinus, biskop o kyrkolärare (354-430)

1 Thess 4: 9-11; Ps 98: 1, 7-9; Matt 25: 14-30

Den helige Augustinus hörde inte till dem som grävde ner sina talenter. Han hade många och han använde dem till fullo. Få personer har påverkat den kristna kyrkan som denne biskop och kyrkolärare. Han levde för sexton sekler sedan, men har kallats den första moderna människan. Hans självbiografi, Bekännelser, är inte alltid lättläst men det beror på hans filosofiska utvikningar och inte på att den skrevs för länge sedan. Också idag känner vi igen oss i hans ord: ”Du, Herre, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt, till dess det finner vila i dig”.

    Men det tog över trettio år innan han blev döpt och som biskop i Hippo i norra Afrika kunde ställa sina talenter i Guds och kyrkans tjänst. Hans begåvning upptäcktes tidigt och hans far lät honom fortsätta i skolan för att utbildas till lärare i retorik. Han fångades av vad denna värld kunde erbjuda, men hans oro stillades inte. Han drogs in i ett gnostiskt system, manikeismen[1], som han dock snart genomskåda­de som lö­sa spekulationer. Det intryck han som barn fått av kristendomen, inte minst Gamla Testa­mentet, höll honom tillbaka från tron. Först när han lämnat sin hemstad och kun­de lyssna till biskop Am­bro­sius i Milano började hans ögon öppnas för Gamla Testamentets andliga innebörd och den katolska tron. Han bryter med manikeismen, men han levde ”sambo” och fångenskapen vid de kroppsliga begären höll honom fast. Han kunde inte befria sig själv. Kyrkans kanske mest kän­da omvändelse sker när han, plågad och förtvivlad, hör en röst som ropar: ”Tag och läs! Tolle lege!” Han öppnar sin bibel och ett ord drabbar honom (Rom 13:13-14). Han beskriver det själv: ”Du kallade mig, du ropade, och genombröt min dövhet, du strålade, du skimrade, och skingrade min blindhet; din väldoft spred du, jag andades in, och suckar nu efter dig; jag fick smaka din godhet, nu hungrar och törstar jag; du rörde vid mig, och jag upptändes till din frid”.Han blir en av kyrkans stora förkunnare av den gudomliga nåden.

    Det som kanske särskilt talar till den moderna människan är att Augustinus hade funnit ”lju­set” i sitt inre. Han hade själv varit ”utan­för” sig själv, på jakt efter det skapa­de. Ljuset fanns i honom, men han kunde inte nå det själv. Det både förenar honom med och skiljer honom från det idag vanliga sökandet i människans inre. Det inre ljuset be­höver en med­lare, Je­sus Kristus, som är vä­gen, sanningen och li­vet. En medlare som talar genom Guds ord, som avslöjar irrvägarna och genom kyrkan håller oss vid den sunda lä­ran.

    Ett liknande, ständigt aktuellt, problem är hur tron förhåller sig till förnuftet. Att Au­gustinus kom till tro betydde inte att han slutade tänka. Han sätter inte huvudet under armen och låter känslan styra. Tvärt­om! Först genom tron kommer förnuftet till sin rätt. Han an­vänder sin tanke, men han för­står att tanken behöver tron för att tanken skall nå sin fulla potential. Han säger: Jag tror för att förstå! Credo ut intelli­gam!

    Ett annat ”evigt” problem rör förhållandet mellan nåden och frihe­ten. Vad gör Gud och vad måste män­­niskan göra för att hon skall nå målet? Augustinus fick kämpa en hård kamp för att övervinna de ovanor han lagt sig till med före sin omvändelse. Men nu vet han att ingen kamp kan vinnas utan nådens hjälp. Augustinus ger medicin bå­de för den betryckte och den tröge: ”Be som om allt berodde på Gud! Hand­la så som om allt berodde på dig!”

    Den helige Be­ne­dictus lät sin regel påverkas av Augustinus, inte minst i kapitel 64, som uppmanar abboten att ”alltid låta nåd gå före rätt”, utan att låta felen frodas. ”Ha­ta synden och älska syndaren!” Felen skall utrotas ”klokt och kärleksfullt så som han bedömer lämpligt för var och en”.

    Kyrkan har tagit till sig en rad formuleringar i böner och liturgiska texter från Augustinus. En sådan hör vi i slutbönen: ”Helga oss, Her­re, genom detta enda bröd, så att vi blir vad vi här har tagit emot, Kristi egen kropp”. Ytterst från Paulus, men förmedlat genom Augustinus.

    Kollektbönen blir vår förbön för både våra kloster och för hela kyrkan: ”Herre, förnya din kyrka med den anda som fyllde den helige biskopen Augustinus och drev honom att törsta efter dig, som vishetens enda källa och upphov till vårt hjärtas längtan”.

    Amen.

                                                                                                  pater Ingmar Svanteson

[1] Uppkallad efter grundaren Mani (d. ca 275 e.Kr.) Präglad av en djup dualism mellan andligt och materiellt.