Kortpredikan 27 april 2023
Apg 8: 26-40; Ps 66: 8-9, 16-17, 20; Joh 6: 44-51
”Hur skall jag kunna förstå utan att någon vägleder mig?”
Den etiopiske hovmannen hörde förmodligen till de icke-judar som drogs till den mosaiska tron. Han är nu på hemväg efter en pilgrimsresa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesajas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare. Men hur skall han förstå om inte någon vägleder honom?
Filippos, en av de första diakonerna och därmed en representant för Kyrkan, leds av Anden till etiopiern. Han öppnar dennes ögon för att Jesaja 53 är en profetia om Jesus. Vägen till tro och dop för etiopiern tycks ha varit kort. Men utan vägledning hade det inte gått alls.
Människan kan inte förstå Guds ord på egen hand. Hon behöver någon som vägleder. Utan Kyrkans vägledning blir tron på Kristus lätt ensidig, skev eller falsk.
Också Jesus talar om vägledning, om en inre sådan. Jesus säger: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom”?
Vägledning är inte bara information. Inte ens med komplett kunskap om katekesen kan människan bara ”bestämma sig” för att tro på Kristus. Tron är ett verk av nåden. Gud drar människan till sig genom sin Ande.
Det som hindrar tron är inte bara okunnighet. Misstro och högmod är svårare hinder. Människan vill inte vara beroende som ett barn. Ännu mindre lyda. Hon vill själv behålla kontrollen. Hon vill bli ”vuxen” utan att först bli barn.
Anden upplyser och drar människan genom kyrkans undervisning, men den måste tas emot i ödmjukhet.
Tron är döden för högmodet. Därför kan kampen bli så intensiv. Tron kan bara tas emot som en gåva. Men då förändras allt. Därför kan Jesus säga: ”den som tror har evigt liv”.
Då börjar ett nytt växande. Tron ges som ett bröd. Trots att tron är en gåva måste den sökas med samma iver som etiopiern visade. Den ödmjuke tar emot gåvan i andens fattigdom.
pater Ingmar Svanteson
