Kortpredikan 26 maj 2020, S. Gregorius VII, påve, d. 1085

Apg 20: 17-27; Ps 68: 10-11, 20-21; Joh 17: 1-11a

Jesu avskedstal får en slags fortsättning i Pauli avskedsord till de äld­ste och troende i Efesos. Paulus, på väg till Jerusalem, vet att bo­jor och lidanden väntar ho­nom. Han säger det inte uppgivet. Hans eget liv har förlorat sitt värde för honom: ”jag vill fullbor­da mitt lopp och det uppdrag som jag har fått”. En frihet skymtar fram.

Det var samma frihet som Gregorius VII tusen år senare häv­dade för hela kyr­kan, libertas ecclesiae, Kyrkans frihet.[1] Kyrkan måste stå fri från värl­d­slig in­blandning. Hon måste för­bli ”fri, kysk och katolsk”.

Både Paulus och Gregorius för vidare det vi hör i Jesu avskeds­tal. I Sonens över­låtelse och offer uppenbaras Faderns härlig­het. Faderns ljus blir syn­ligt i Sonen, när denne fullbordar Faderns vilja.

Paulus vittnar om samma härlighet, både i sin förkunnelse och sitt per­sonliga livsöde och martyrium.

Gregorius, benediktinmunken som blev påve, ser samma kallelse för hela Kyrkan. Jesus ber för sina lär­jungar och för sin kyrka, för dem som ”be­varat” hans ord. ”Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen.” So­nens eget öde fort­sätter i Kyrkans.  

Sonen säger till Fadern: ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt”. Också Kyr­kan kan säga det till sin Herre. Hon känner igen sin egen ut­korelse i brudens ord till brudgummen i Höga Visan: ”Min vän är min och jag är hans”. Det in­går i Faderns plan att förhär­ligas ge­nom sin heliga kyrka. Jesus säger: ”jag har förhärligats genom dem”.

Varje lärjunge är kallad att göra denna upptäckt. Det ”egna” livet är inte det viktiga. ”Jag anser inte att mitt liv har något värde för mig”, säger Paulus. Jesus hade sagt: ”Den som förlorar sitt liv för min skull skall vin­na det”. Det finns en större frihet att ta i besittning.

I den heliga eukaristin och genom många lidanden lär sig lärjung­en att säga: ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt”.

                                                                                                  pater Ingmar Svanteson 

[1] Det var Gregorius som fick kejsaren Henrik IV att år 1077 göra sin berömda bot­vand­ring till Canossa.