Kortpredikan 24 juni 2019, S. Johannes Döparens födelse
Jes 49:1-6 Ps; 139:1-3-13-15; Apg 13:22-26 Luk 1:57-66,80
Profetens kallelse är kanske den svåraste av alla. Han har inget val. Han är utvald utan att vara tillfrågad. När han klagar, får han inget gehör, inte heller i sitt eget innersta - så länge han ”talar sanning i hjärtat”. Profeten avvisas av de flesta. Och när han tas emot upphöjs han lätt utöver det han är värd.
De första munkarna kände igen sin kallelse i profeternas. När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. På ikoner i kloster ser man honom ofta tillsammans med Maria vid korset.
Om man jämför profeten med prästen ser man tydligare. Prästen får sin kallelse bekräftad och förmedlad av kyrkan. Profeten får den direkt från Gud. Ibland redan innan han är född.
Varje kristen har en profetisk kallelse. Den frigör en sida av varje människans mysterium. Profeten lyssnar till Guds röst i sitt samvete. Han talar sanning i hjärtat och med munnen.
Profetens tröst är att hon blir vän med Gud. Salomo säger att Visheten ”frambringar profeter och vänner till Gud”.
Vänskapen är direkt och oförmedlad. Vänner är som en själ i två kroppar.
Johannes talar om sig själv som ”Brudgummens vän”, som gläder sig åt brudgummens röst: ”Den glädjen har nu blivit min helt och fullt".
Profet och vän – vilka kallelser!
Varje människa bär dem i sitt innersta. De frigörs når hon ”talar sanning i sitt innersta”.
pater Ingmar Svanteson
