Kortpredikan 24 april 2020

Apg 5: 34-42; Ps 27: 1, 4, 13-14; Joh 6: 1-15

Gamaliel manar rådsmedlemmarna till eftertanke. ”Tänk er för”, sä­ger han. Han hänvisar till tidigare fanatiska upp­ror, som gått un­der efter en tid. Kanske fick Saulus, som var upp­fostrad vid Ga­maliels fötter, höra detta råd, men han ha­de då knap­past för­ståelse för sin lä­ra­res maningar. 

Stora rådet, särskilt sadducéerna, styrs av ursin­ne över apostlar­nas vittnesbörd, medan farisén Gamaliel resonerar klokt och för­nuftigt: ”Om detta är männi­skors påfund försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem”.

Förnuftet räcker ett gott styc­ke, men inte än­da fram. 

Tron behövs. Vi ser det när apostlarna gläder sig över att ha fått förnedras för Jesu namns skull.

Tron behövs också när vi hör om brödundret.

Att de hungriga fick bröd kan var och en glädjas över. Men Jo­han­nes kallar brödundret ett ”tecken”. Han påmin­ner också om att brödundret skedde strax före påskhögtiden.

Vi som ”sett i facit” vet att brödundret pekar mot den he­li­ga euka­ristin, ”trons och påskens sakrament”. Tron lär oss att bröd­undret pekar fram mot ”odödlighetens läkemedel”.

Likväl kommer också vi i situationer som upprör och kan­ske väc­ker ur­sin­ne. Detta följs, som den bittra erfarenheten vet, av upp­givenhet och tomhet.

Gamaliels råd räcker ett första stycke: ”Tänk er för”.

Jesus ger oss i handling ännu ett råd. Det står att han ”drog sig un­dan till ber­get igen, i ensamhet”.

Den ensamheten rymmer hans innersta hemlig­het och gemen­skap med Fadern.

Vi behöver renas och luttras för att upptäcka skillnaden mellan egna ”på­fund och verk” och det som är ”från Gud”.

Därför följer vi Jesus in i hans ”ensamhet”.

                                                                                           pater Ingmar Svanteson