Kortpredikan 23 mars 2020
Jes 65: 17-21; Ps 30: 2, 4-6, 11-12a, 13b; Joh 4: 43-54
Vi skymtar fornkyrkans dopundervisning bakom valet av läsningar. De beskriver vägen till tro och hoppet om ”nya himlar och en ny jord”.
Jesaja berättar om den nya skapelsen. Redan i förväg fyller den honom med fröjd och jubel. Där skall inte mer höras gråt och klagorop. Där skall inte längre finnas oro och rädsla, ännu mindre panik.
På vägen dit följer vi de nödvändiga försiktighetsmåtten. Vi övar solidaritet med de särskilt drabbade genom att hålla ut i bön och förbön.
Samtidigt söker vi en smal väg, vägen till tro.
”En man i kunglig tjänst” hade hört om Jesus och ber honom bota hans son som var sjuk. Han möts först av det prövande ordet: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte”. Jesus vill inte förväxlas med mirakelmän. Tro är inte magi.
Ämbetsmannen består provet. Vi vet inte vad som händer i hans hjärta, men han upprepar sin bön: ”Herre, kom innan mitt barn dör”. Jesus säger: ”Gå hem, din son lever”.
”Mannen trodde på vad Jesu sade”. – Hur kom han till tro? Vad skiljer hans bön från alla de böner som tycks förbli obesvarade? Det får vi inte veta.
Det vi får är apostelns undervisning: ”Tron kommer av lyssnandet.” Människan lyssnar till det Ord som en gång skapade allt och som nu skapar på nytt.
Johannes kallar Jesu underverk för tecken, tecken för att väcka tro.
Vi lyssnar till och läser om dessa tecken, gråter, gör bot och ber, för att stärkas och förnyas i tron.
Den heliga eukaristin är Kyrkans förnämsta ”tecken”. Där ljuder Kristi ord: ”Detta är min kropp, detta är mitt blod”.
Kyrkan lyfter upp tecknet och förkunnar: ”Trons mysterium”. Hennes barn svarar i tro: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi”. Tecknet på den nya skapelsen.
Låt oss be om trons gåva.
Eukaristin firas för alla även om de flesta just nu inte kroppsligen kan deltaga.
pater Ingmar Svanteson
