Kortpredikan 23 januari 2020

1 Sam 18: 6-9; 19: 1-7; Ps 56: 2-3, 9-13; Mark 3: 7-12

"Saul har slagit sina tusen men David sina tio tusen."

Så sjunger kvinnorna när segrarna tas emot. Men den andliga fienden frestar Saul med avundens gift. Han får honom att se "med onda ögon på David". Det verkar som en naturlag, men avundsjuka är en synd. Den började med Kain.

Sauls son Jonatan var David mycket tillgiven. Det skulle växa till vänskap av ädlaste slag.

Jonatan talar för sin vän och får Saul att lyssna. Åt­mins­tone en tid. Han öpp­nar ögonen för kungen. När David slog Goljat blev det en seger för he­la Israel. Sauls egocentriska avund gjorde honom blind för det gemensamma go­da i mångfald och olikhet.

Jonatan står i Andens tjänst.

Något skymtar fram, som återspeglar det som hela tiden råder mellan de tre Gudoms­personerna. Fadern, Sonen och Anden ger sig själva åt varandra i fullkomlig enhet och glädje. Detta fort­sät­ter i kyrkan när olika gåvor och tjänster ställs i enhetens tjänst.

Bara en skymt av detta väcker hopp och stärker kär­leken. Bote­medlet mot avund är att tacka för och glädja sig över den an­d­res gåvor. Då blir de andras gåvor också mina. Vi är ju lemmar i sam­ma kropp.  

Markus berättar att demonerna inte bara bekänner Jesus som Guds son, de faller också ner för honom! Glömmer de för ett ögonblick att de ställt sig i tjänst hos den makt som inte ville vara mindre än Gud? Påminns de om glädjen de en gång ägde innan de avföll, när de deltog i änglarnas gemensamma tillbedjan?

Benedictus stadgar att bröderna skall få olika mycket av förnö­den­heter, allt efter vars och ens behov. Men han tillägger en var­ning. Den som får mindre varnas för att bli bedrövad (avundsjuk) och den som får mera för att förhäva sig.

”Så skall alla lemmarna leva i frid.”

                                                                                                                     pater Ingmar Svanteson